Vet inte vart jag ska skriva och jag har snart pratat och gråtit mig tom + att jag inte orkar regga mig på nåt mera passande forum.
22:e nov meddelar min sambo sedan 12 år att förhållandet är över! Förhållandet har varit ansträngt sedan sista barnet (3 st totalt) kom men beskedet kommer ändå som en blixt från klar himmel.
Jag vågar knappt tro det jag hör och inledningsvis bönar, ber jag och blottar strupen fullständigt, lovar bot och bättring etc. Det hjälper inte utan hon är som en kall stålkula i bemötandet.
Nu börjar jag fundera lite för ingen i omgivningen verkar veta om hennes beslut trots att det gått en vecka - 10 dagar. Inte hennes föräldrar, inte hennes två allra bästa väninnor etc.
Vem är det du sms:ar med frågar jag och får till svar att hon ventilerar med 2 kollegor, en kvinnlig jobbkollega och en manlig "vän". Det visar sig att denne manliga "vän" och min sambo har sms:at varandra en tid och själva beslutet om separation skulle enligt henne tagits på fars dag av alla dagar! Nu fick jag ju förklaringen på varför mobilen pipit/vibrerat sena kvällar på hennes nattduksbord, samt varför den varit försedd med grafiskt kodlås samt dolda notiser.
Allt är nu kaos med hem, barn mm.
Jag ifrågasätter den hon sms:ar med och undrar om han verkligen är bara en vän!? Jodå han stöttar henne bara i sitt beslut heter det, beslutet som togs innan de fick kontakt,,,, mm visst. Hon vägrar att visa vad de skriver. Eftersom jag är vetgirig lyckas jag komma åt stora delar av konversationen mellan dem och det är inte roligt. Hon lämnar ut mig i mina försök att behålla henne och han eldar på med snack om inre värden, följa sitt hjärta, fullfölja planen mm.
Jag ställer ett par frågor där svaren finns i deras konversation och hon ser mig stint i ögonen i 5-10sek innan hon blåljuger förnekande. Jag väntar några dagar och säger att jag vet vad som står och nu är det en tårögd Madame som bekänner lögnen. Jag tycker nu att jag måste rädda min ryggrad och ber henne dra åt h-vete. Jag har ingen aning om vad de gjort fram tills denna punkt men nu känner jag att jag inte vill ha henne i huset längre. Vi bor en vecka var hos respektive föräldrar och när jag en lördagskväll gör mig ett rävärende ut till huset där hon packar för fullt i lådor. Jag frågar om det verkligen är nödvändigt att förnedra mig på detta viset?? Hon är iskall och då ringer telefonen och gissa vem det är!
Jag säger att du ska vara ute på måndag och att jag tar barnen 100% tills hon får sin lägenhet 1feb (som hon hävdar). På måndag kväll ställer hon vår gemensamma familjebil sedan 6år och på tisdag morgon dyker hon upp till skolans luciafirande i hans bil,,,
Hon är nu barnfri och åker direkt till sin nya förälskelse och verkar ha bott där sedan lucia. Denna nya bekantskap är själv utslängd av sin sambo i början/mitten av november.
Anledningen hon har till uppbrottet är att jag inte prioriterat familjen och inte sett och bekräftat henne, jag "är aldrig där" Detta är återgivet i stora drag men det mesta finns där.
Trevlig julklapp!
Jag kämpar dygnet runt med barn, jobb, sömn, hem och känslor,,, hur ska jag göra jag vet inte hur jag ska klara detta!???
önskar all lycka till!
( enskild vårdnad alltså! )
