Här har jag ju tyvärr inte uppdaterat nåt, och ju längre jag väntat desto högre blev tröskeln eftersom det var mer jag borde se till att få med...
Men nu sitter jag ju här och radhackar höstvete i lugn och ro så då får jag väl försöka att skriva ikapp.
Redan innan vitklövern var det dags att ta hand om ängssvingeln. Med facit i hand var jag antagligen lite sent på det med strängläggningen och en del frön hann blåsa ur. Ängssvingel sägs vara motsatsen mot vitklöver vad gäller strängläggningstidpunkt. När axen är lagom mogna ska man köra oavsett vad väderprognosen framåt säger. Ängssvingeln sägs tåla att ligga på sträng i några veckor även om det är dåligt väder, så får man tröska när det förr eller senare torkar upp.
Planen var att stränglägga med.min nya kombination av frontmonterad och baksidomonterad
dubbelkniv. Tyvärr fick jag inte frontkniven att gå som jag ville, det släpade med material vilket gjorde att den inte slog ordentligt.
Det blev väldigt hög tid att köra och den bakre (BCS) kniven däremot slog bra även om man inte kunde tvinga det avslagna materialet att falla precis hursomhelst med strängskärmarna. I bästa fall kunde man få det att se såhär fint ut.
Men tvingade man ihop strängen för mycket så ville det gärna börja släpa med och bildas högar med avslaget material så det gällde att hitta den bästa kompromissen. 53 ha att tog sin tid att stränglägga med ca 2,25 m arbetsbredd men tack och lov gick det att köra även i fuktigare väder, och vi körde även när det regnade så smått ibland. Vid strängläggning med rapshuggare (som verkade vara alternativet) så har jag förstått det som att man åtminstone behöver ha någorlunda torrt väder för att kunna köra.
Till sist var det bara några hektar kvar att köra, men då gick BCS-eländet sönder och i brist på alternativ fick jag börja experimentera med frontkniven igen. Efter diverse svordomsramsor kom jag fram till att det ändå gick att köra någorlunda om jag plockade av så mycket av strängskärmarna som möjligt och bara lät det avslagna materialet falla fritt.
Sen var det bara att invänta torkväder och börja tröska när tillfälle gavs.
Vid denna tid förra året hade det visserligen börjat regna så smått, men det var ändå tal om foderbrist och jag min arme sate valde såklart att lägga halmen för att försöka tjäna en extra hacka. Regnet var tröskan i hasorna och förhoppningarna att lyckas bärga halmen som torra fyrkantbalar grusades, dock lyckades jag få tag i två rundbalspressar som pressade och plastade, lagom till regnet var vi klara och allt var frid och fröjd, trodde jag. Dock har vi tydligen en fågelflock från helvetet som håller till i trakterna kring bonden och totalt hade jag ca 600 balar att ta hand om. Det tog några dagar, och under tiden hann fåglarna hacka hål i plasten på åtskilliga balar.
Bonden var på semester och kunde inte hjälpa mig, men tack och lov hade jag en snäll granne som jag kunde hyra in att hjälpa mig att köra ihop balarna och titta över dem och tejpa vid behov. Hade jag stått där helt själv med alla balar, som dessutom behövde tejpas många av dem, hade jag antagligen hamnat på dårhus innan jag blivit färdig.
Jag lyckades inte ställa in tröskan riktigt perfekt kändes det som, och mängden små halmbitar tillsammans med fröerna gjorde att det lagom gick att köra upp det med elevatorn och ner i den vanliga spannmålstorken för luftning, sen till utlasningsfickan och med
vagn vidare ut i maskinhallen. Vid tröskningen var det mestadels toppenväder med 25-30 grader ute, och fröna var antagligen rätt torra bara av torkningen på sträng, sen tog luftningen ner vattenhalten ytterligare. Ända ner en bit under 12% kom jag dock inte då om jag skulle kunna hålla undan för tröskan med kylningen i torken. Så fröerna fick ligga i plansilofacken i maskinhallen och sen tog jag itu med den sista nedtorkningen senare på hösten när det lugnat ner sig.
Efter mycket mätande och kalibrerande hamnade jag på ca 10,5% i vattenhalt på den levererade frövaran och det får jag ändå vara riktigt nöjd med eftersom VH ska vara under 12% men man blir viktkompenserad ner till 10%.
Några veckor efter skörden putsade vi ner den kvarvarande stubben så lågt som möjligt för att släppa ner ljus.
Jag tror inte detta moment är lika viktigt om man redan tagit väldigt låg stubb vid strängläggningen, men det kändes ändå lika bra att göra så nära skolboken som möjligt.
Sen fick det biogasgödsel motsvarande ca 60 kg ammoniumkväve i september, och ytterligare minst en putsning. Radhackning blev det aldrig riktigt tillräckligt torrt för under hösten, men jag lyckades få till det nu i april istället, följt v en vältning och lite stenplockning. I slutet på mars i år fick vallen sin vårkvävegiva med biogasgödsel, bitvis blandad med vinass, motsvarande ca 60 kg ammoniumkväve.
Skördenivån på -23 års ängssvingelskörd blev inte så hög som jag hoppades på förhand och stannade på ca 550 kg rensad vara per hektar. Med ett kilopris på 27 kr blir det ca 15000 kr per hektar, och utan att ha räknat så noga på det gick troligen den grödan hop ekonomiskt ändå. Kanske hade det gått att få ihop några kg frö till om jag varit lite mer på med strängläggningen, men det får vi tyvärr aldrig veta. Nu blir det nya tag i år och förhoppningar om en superskörd detta år istället även om arealen bara är kring hälften nu eftersom jag sått vete på ena skiftet för att få in det med vitklöver på rätt ställe i växtföljden.