Maskinistens Twitter-flöde  Stöd Maskinisten via Patreon  Maskinistens nätverk - information på svenska  Maskinistens nätverk - information på finska  Maskinistens nätverk - information på norska  Maskinistens nätverk - information på danska  Maskinistens nätverk - information på isländska
Forumindex

ForumindexForumindexMaskin-databasFotoalbumKalender-informationKöp & SäljDownloadsLexikonKontaktregisterMaskinistenin rikosrekisteri

Åkerman-register
Visa forum för mobila enheter

ForumindexMaskinforumÖvriga entreprenadmaskinerKranar och liftar

Mobilkransmagi

5 inlägg • Sida 1 av 1
Diskutera kranar och skyliftar här

homo insularis (trådstartaren)

#1 » 11:12:30, 08-12-2011
  • Överför markerat ord till lexikonet

Skrev i ett helt annat sammanhang några rader om hur jag kom att intressera mig för mobilkranar. Håll till godo! :-)

Som de flesta andra barn ägnade jag som liten mycket tid åt att fundera på hur tunga olika saker och ting kunde tänkas vara. Jag fann tidigt att i det att jag lyfte i skärmkanterna på mamma o pappas 245:a, så lyckades jag inte att få denna att lätta från marken, hur mycket jag än bar mig åt. Den var tung helt enkelt. Släpkärran från Gisebo förmådde jag däremot lätta lite på i ena sidan, och jag kände mig tillfreds med detta, ända tills det att någon i min åsyn lyfte hela kärrans bakdel så att både hjulen var i luften. Detta dessutom enbart för att flytta kärran, och inte för att visa på sin styrka. Efter att ha försökt göra detta några gånger, insåg jag att jag hade en fysisk begränsning, och övergick till att lite mer på avstånd fundera över sakers vikt.

Något jag tidigt fann fascinerande var domkraften. Dess enorma styrka gjorde att man med några enkla vevningar kunde få ett hjul att lätta från marken på 245:an. Samtidigt med detta kved gruskornen under domkraften – det framstod som uppenbart att en bil var något mycket tungt. Med hjälp av bilens bruksanvisning kunde jag sluta mig till att domkraften kunde lyfta minst fyra hundra kilo. Jag räknade lite på detta i all enkelhet och besinnade att det motsvarade fyra pappor – han var ganska välbyggd – eller två hundra tvåliters mjölkpaket, sexton säckar betong eller omkring tre stöddiga utombordare.

Ute på varvet var det emellertid helt andra vikter det var fråga om. Snart insåg jag att pappas kran – ”Brumbrum”, en gammal Scania Viking med vänd tipp, kunde lyfta saker och ting som vägde långt mer än fyra hundra kilo. En båt, läste jag, kunde väga både ett och två ton, och ibland ännu mer. Jag studerade noggrant pappas lyft, hur bakdäcken trots dubbelmontage pressades ihop, och hur framhjulen nästan lättade från marken. Ibland då pappa körde kasade dessa på gruset då han svängde, och jag besinnade det otroliga: på dessa hjul vilade rimligtvis trots deras skenbara lätthet flera hundra kilo! Det vill säga: på dessa hjul som nästan stod i begrepp att lätta från marken, vilade en vikt stor nog att få 245:ans hjul att bli nästan helt platta! Vid ett tillfälle satt jag som vanligt och studerade ett av dessa hjul, i det att belastningen på dem minskade i takt med att pappa lyfte. Då sade mamma till mig att jag fick flytta på mig, ty de kunde explodera. Så ledde mig kranintresset till en annan slutsats: man kunde leva länge utan att inse vilka däck det var som riskerade ringexplosion. Som jag senare skulle se var mamma blott en av många som inte ägnat tid åt detta och liknande spörsmål.

”Brumbrum” blev dock snart allt tröttare, och pappa skaffade en ny skönhet, som jag raskt döpte till ”Linda”, efter någon mänsklig onåbar skönhet. Jag närmade mig nu de tio, och världen blev successivt allt större och tyngre. ”Linda” var en fantastisk maskin. Blå, massiv och till synes ovältbar tornade den upp sig över mig. Jag klättrade omkring på den då jag förmådde, och satt då och då i förarhytten och torrkörde. Den var utrustad med en mängd finesser: utsläpbar bom, wirespel och utsläpbara stödben. Jag läste manualen fram o bak, upp och ned, och beslog bland annat pappa med att han blivit lurad: kranen borde ha varit utrustad med ett massivt nio tons krokblock, istället för det i mina ögon taniga 4,5-tonsblocket. Men fortfarande fick jag inte köra. Slipen fick jag dock använda, och i brist på vertikala lyftmanövrar, roade jag mig med att dra tunga trästycken åt ett håll. Tyvärr hjälpte mig ingen tyngdlag att få tillbaka vad jag släpat upp, vilket ledde till en del fysiska umbäranden.

Men ibland kom lastbilar till vår lilla ö, och jag insåg med tiden att ”Linda” nog hade sina övermän. Det var inte utan att jag blev ganska knäckt då jag vid ett tillfälle var över hos kollegan, som hade(och har) marinan mitt emot oss, och läste vad som stod på hans krokblock, som vid tillfället var nedhissat. 23 000 kg stod där hånfullt. Jag blev helt stum, och bara stod där och stirrade. Ovanför krokblocket sträckte sig wirar långt upp i skyn, slutligen fästade i en gigantisk gul arm som sträckte sig utöver varvsområdet. ”Linda” var stor, men detta var något helt annat. 23 000 kilo! 230 pappor, 11500 mjölkpaket eller 920 säckar betong. Det var nästan obegripligt.

Långa tider under dessa år var jag tvungen att vistas i bland annat Spanien. Ett eländigt ställe menade jag, och jag kom att excellera i konsten att vara asocial, i väntan på att vi åter skulle åka mot nordligare breddgrader. Som väl var byggde mamma o pappa ett hus som var rimligt stort under denna tid, och i brist på kranar, kunde jag istället återigen fokusera på vikter, och de stora talens magi. Så jag vägde varje byggelement: tegelstenar, balustradstolpar, överliggare, tegelpannor, kakelplattor och allt annat som kan behövas när man bygger ett hus i Spanien. Och jag besinnade: kollegan kan ta sina 23 000 kilo o slänga i väggen – här snackar vi tungt på riktigt!

Allt detta levererades upp för den branta backe som ledde till vårt hus på en mängd lastbilar. Pall efter pall, ton efter ton. I den lite sanka marken vid sidan av vägen gjorde de djupa spår, och vid något tillfälle körde de även till min förtjusning fast. Spanjorerna skrek o gormade, och jag kunde fascinerat se hur däcken under den enorma belastningen sjönk ned i det mjuka underlaget. Dessutom kunde man se, om man tittade noggrant, att även asfalten sviktade lite. Spanjorerna hade även för att stilla folks nyfikenhet satt upp skyltar på alla bussar och lastbilar som överskred blott ett par tons totalvikt. Följaktligen kunde jag vart jag än såg se viktangivelser som satte mitt hjärta i brand, och min fantasi i sken. 24 000 kilo här, 16 000 kilo där, och ibland rentutav över 30 000 kilo, då det var fråga om någon fyraxlad betongbil.

Någon av de somrar jag var hemma under dessa år, ledde försynen till att jag faktiskt fick lov att börja köra ”Linda”. ”Linda” hade ingen servo, utom den som kom av att styrhjulen blev lättare då man lyfte tungt. Dessutom knakade och smällde det otrevligt i de dubbelmonterade fälgarna vid högre belastningar. Jag insåg att mellan mig och en karriär som varvsarbetare stod inte bara pappa, utan även ”Linda”. Så jag började tjata, och omsatte mitt intresse för vikter till ekonomiska diskussioner: varje båt motsvarade ju en vikt – för mig – men för andra var det fråga om ekonomi. Mycket tjat gav så småningom resultat i form av en grön fantastisk skönhet som det stod ”Björn” på. Lycka! Glädje! Om man kan läsa sönder en manual, så skedde det nu.

Min Björnkran och jag följdes åt under några tuffa år. Lyftes gjorde det, men vikten på varje objekt som lyftes, blev allt mindre viktig, istället kom varje objekt att innebära en hel mängd arbete och stora krav. Jag insåg att allt mitt tjat hade lett till en framgång jag inte hade tänkt på: en tyngre båt är ofta en större båt. En större båt innehåller en större motor eller fler, en GPS, en kyl, ett elakt kölsvin och ibland också – skulle jag upptäcka - en arg ägare. Dessutom hade jag insett något annat: min nya Björnkran var stor fin och grön, hade en flashig våg, och doftade varm hydraulolja, men den var inte störst. Och då tänker jag inte på Franckes kran eller spanska muskedunder. Vid ett tillfälle hade jag vid min skola (som jag gick i ibland), noterat ett veritabelt grönt monster. Då jag tog det i närmare betraktande, fann jag att det inte var Hulken utan en åttiotons Kato-kran. 80 ton! Jag insåg med ens att denna kran skulle kunna lyfta alla eleverna i hela skolan samtidigt. Mitt liv var förändrat för alltid.

Detta ledde till att min och Björnkranens från början eldiga relation svalnade alltmer. Manualens ord om underhåll glömdes helt, och jag fick allt som oftast hemfalla åt hjärt-lung- räddning i det att vitala organ fallerade. Vågen lade av, men nu visste jag ju vad det mesta vägde så det gjorde inte så mycket, servon lade av – men det gick ju att lösa med längre utligg, luftsystemet började läcka med påföljd att bromsarna började ligga på, men det gick ju att lösa med mer gaspådrag. Ja, det blev ansträngt mellan oss, men den lyfte alltid vad jag ville ha lyft. Men så en dag noterade jag något som kan liknas vid att mäta upp kostymen till en död: svängkransen glappade. Inte en, eller två utan flera millimeter. Min fina kran var död. Aldrig mer skulle vi lyfta säckkärror tillsammans. Aldrig mer skulle den lyfta mänskliga vänner till oönskade höjder. Aldrig mer skulle jag köra långsamt över små träkonstruktioner för att se hur trasiga de blev. Adjö käre gamle vän!

Mitt och Björnkranens avsked är för övrigt värt ett par egna rader. Jag lade ut den på Blocket, och fann den såld inom tre timmar till högstbjudande - en smått galen men mycket duktig och trevlig engelsman, bosatt i Sverige. Det att han var svensktalande engelsman borgade för språklig förbistring, och han missförstod därför när färjan skulle gå till Marstrand. Nu läckte luftsystemet mer än någonsin, något jag med lätt hjärta helt hade räknat med att den nye ägaren skulle vidtaga növändiga åtgärder mot. Men så dök färjan upp, och jag insåg att projektet med att få över ekipaget helt ankom på mig. Så det var bara att trampa plattan i mattan och med en vrålande Volvo D70A i ett par kilometer i timmen baxa de tjugofyra motvilliga tonnen ombord på färjan. Ännu mer bekymmersamt var det att köra av färjan omgiven av badgäster som höll för både öron och näsor i det att jag i ett stort rökmoln kröp långsamt kröp upp för färjeläget – i andanom kunde jag se rubrikerna om den hade svikit mig: ”Raseri hos Marstrandsföretagarna - Varvsarbetare Blockerade Färjan!”. Ännu svårare blev det att komma upp på TarTons ovanligt höga tungdragarsläp: som väl var såg en närbelägen grävmaskinist med tillhörande hyggligt stor grävmaskin mitt och min gamla krans predikament. Med skopan i motvikten, och full gas lyckades vi till slut få upp den. Sägas kan att jag någonstans där halvvägs upp, då kranen började vrida sig, och balanserade på det mellersta hjulparet, hade hjärtat i halsgropen. Förmodligen enda gången jag haft det i en halv kilometer i timmen.

Under åren med Björnkranen blev jag också viktmässigt fullvuxen. Den där 80-tons Katokranen var inte störst den heller. Dessutom insåg jag att det fanns en mängd andra aspekter som var intressanta: svängkransens klassning i tonmeter, DIN-normer relativt amerikanska SAE-normer - där den senare stadgar att klassning sker vid 85% av tippgränsen, istället för 75% som den förra, och lyftredskap i allmänhet. Jag kom också att fascineras av säkerhetstänkandet, och fann att det där med att lyfta säkert och ALDRIG tappa något var riktigt coolt. Jag hade ju mycket gratis på just den punkten, eftersom jag för skojs skull provlyfte oförstörbara tunga ting i tid och otid ändå.

Men mest fascinerande var ändå att saker och ting faktiskt höll. Jag upptäckte 150- 200- och 300-tonnare, och snart kom Demags verkliga best: AC500. 500 ton!!! Det framstod för mig som helt obegripligt hur svängkransar kapabla att tåla sådana belastningar var möjliga att skapa över huvud taget. Dessutom med lyftkapacitet som en 300-tonnare utan motvikter.

Fascinerande var också de omfattande arbeten som föregick större lyft: diskussioner, mätningar, sammanträden, logistiska pyssel, försäkringsfrågor och allt annat som måste till inför ett tungt och komplicerat lyft. Särskilt tyckte jag det var intressant att endast en person – den lyftansvarige – kunde ge tecken för lyft, medans vem som helst – även ett förbipasserande barn en bit bort - kunde ge tecken för stopp. Det där med tecken är förövrigt en djungel, och en av anledningarna till att tutan är det viktigaste som finns på en kran. En badgäst som ger tecken är som en blindgångare: när som helst är han eller hon beredd att ge de mest obegripliga tecken och instruktioner. Lita aldrig på en badgäst! Dessutom tror badgäster i allmänhet att en båt bara har en ände och att det går att putta med en tamp. Det går inte!

Ett par år efter det att jag och Björnkranen träffades, började jag på Chalmers. Det finns mycket som är bra med Chalmers, men något av det absolut bästa är att skolan prenumererar på intressanta tidningar, som exempelvis ”Offshore engineering”. Jag fann att det i allmänhet bakom varje nybyggd oljeplattform, reste sig en mäktig silhuett. Jag läste mängder med artiklar för att få klarhet i var det var för något, och fann till slut att underverket kallades lite oromantiskt för Saipem 7000. Och Saipem 7000 är stor. Mycket stor. Vartdera huvudlyftblocket väger omkring 500 ton. Total lyftkapacitet är 14 000 ton på drygt 40 meters radie. Det är obegripligt. Dessutom har den inkvartering för hundratals oljeriggsarbetare, restaurang, biograf och självfallet all utrustning och lite till som tänkas kan. Inte minst en i sammanhanget pluttig 150-toons crawlercrane som larvar runt på däck.

Här någonstans fann jag att min resa var slut. ”Brumbrum” hade visat sig ha övermän i en utsträckning jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Nu är jag tämligen förnöjd med min 35-tons Krupp, med vilken jag kan lyfta allt jag vill. Återstår bara att begripa var en del andra människors fascination inför dessa ting befinner sig. Min dotters och min fästmös till exempel. Vad kan vara viktigare?
homo insularis
Fler än 10 inlägg
 
Blev medlem: 18:23:04, 25-12-2008
Maskintyp: Kran
Maskin: Krupp 35GMT/AT
Hägglunds Truck 10 ton



EE

#2 » 14:39:33, 08-12-2011
  • Överför markerat ord till lexikonet

Det längsta inlägg jag läst på maskinisten...

Fascinerande historia!

Har du en 35 tons mobilkran bara för ditt eget nöje eller är du verksam som entreprenör?
EE
Fler än 500 inlägg
 
Blev medlem: 23:06:03, 28-03-2009
Ort: Västernorrland
Maskintyp: Ej angivet

Eldeby

#3 » 16:04:33, 08-12-2011
  • Överför markerat ord till lexikonet

Trevlig läsning!

/stefan
Kranfotograf, Stockholm

http://www.flickr.com/eldeby
Eldeby
Fler än 500 inlägg
 
Blev medlem: 18:39:24, 15-10-2009
Ort: Stockholm

Robert T

#4 » 00:24:15, 09-12-2011
  • Överför markerat ord till lexikonet

homo insularis skrev:En badgäst som ger tecken är som en blindgångare: när som helst är han eller hon beredd att ge de mest obegripliga tecken och instruktioner. Lita aldrig på en badgäst! Dessutom tror badgäster i allmänhet att en båt bara har en ände och att det går att putta med en tamp. Det går inte!


:lmao:
Användarvisningsbild
Robert T
Fler än 500 inlägg
 
Blev medlem: 22:48:40, 25-08-2007
Ort: Uppsala
Sverige
Maskintyp: Ej angivet

hook-er

#5 » 19:41:37, 16-12-2011
  • Överför markerat ord till lexikonet

Wow! Det känns nästan som om vi känner varandra.

/Lasse
Användarvisningsbild
hook-er
Fler än 100 inlägg
 
Blev medlem: 18:47:29, 29-12-2009
Ort: Stockholm
Maskintyp: Kran
Maskin: Grove GMK 3055 - 2008:a


Återgå till Kranar och liftar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 2 gäster



Älmeboda Maskinservice

OilQuick

TK Traktordelar

Klaravik

Crazyride

Bra Verktyg

Motrab

Engcon

Scandcut

Astrak

Olsson Parts

Nya och begagnade
truckar på vstruck.se