Provade med mannagrynspudding idag igen. Den här gången skulle det lyckas!
Kvinnan, som är en riktig lustigkurra (ibland) tyckte att jag skulle vara försiktig så det inte kom ut att jag umgicks med småpojkar i massor. ???
Ja, mannagryn - det måste väl vara såna som ska bli män? Tyckte hon. Lustigkurra, som sagt.
Läste på påsen som jag hittade långt inne i ett skåp. 4 msk gryn, 4 dl mjölk. Ett ägg, salt. Serveras med saftsås. Å så skulle den gräddas i vattenbad i ugn tills den fick rätt konsistens.
Vattenbad lät slaskigt, tyckte jag. Kvinnan påpekade att man kanske skulle hälla upp smeten i skålar som sedan skulle sättas ner i vattnet. Det verkade ju ganska vettigt.
Men ett ägg? Jag tog två. Och bara de där torra grynen? Torftigt. Så jag klippte ner ett halvdussin katrinplommon. Hittade en apelsin som jag rev skalet av (hade ingen cestös) och sedan kokades det och gräddades i vattenbad.
Det där med saftsåsen blev ett problem. Saft? Hade vi sånt hemma? Nej. Men nu var ju hälften nästan klar. Rev och slet. Funderade på
röd karamellfärg och socker. Men så hittade jag en påse mangopulver som jag köpt hos indiern på hörnet och som man skulle röra ut i vatten så att det blev en läskande god mangodryck. Stod det på påsen. Det måste väl ändå vara rätt så nära saft? Jag minskade mängden vatten så det inte blev så blaskigt.
Så jag gjorde en redning på potatismjöl, slog den i mangodrycken och värmde tills den rätta simmigheten infann sig. Pressade i en halv citron och var ganska nöjd med resultatet.
Det blev riktigt bra! Och sedan blev jag så trött att det får bli bingen. Inte bara mannagrynspuddingen som sänkte mig. En intensiv vecka gjorde nog också sitt till.
Gonatt!
När det finns olika teorier så brukar verkligheten vara vad som gäller.