Klass A innebär att slutsteget har i stort sett konstant effektförbrukning oavsett om man styr ut det med audiosignal eller inte. Ser man historiskt på det hela så är klass A den enda möjliga lösningen om man vill bygga ett slutsteg med ett enda rör eller en enda transistor, det var alltså en mycket bra lösning på den tiden rör eller transistorer stod för större delen av kostnaden för en radio eller förstärkare och det gällde att spara på antalet så långt det gick. Förutom i hifi-sammanhang så kan man säga att klass A var den vanliga typen av slutsteg i gamla rörradioapparater, tv mm. I tv höll den sig kvar långt fram i tiden, även med transistorbestyckning, tack vare den konstanta strömförbrukningen som gjorde att man inte riskerade att ljudstörningar slog igenom i bilden. En del billiga mindre färg-tv (t ex diverse Samsung-chassin som bl a såldes under namn som Luma och Mark i Sverige) hade klass A-slutsteg in mot mitten av 80-talet.
Klass B eller AB kräver ett s k push-pull-kopplat slutsteg (på bättre svenska kan man säga mottaktkoppling). Där är vardera sluttransistorn eller slutröret nästan strömlös i vila, och när man styr ut slutsteget med signal, tar den ena komponenten hand om de positiva halvperioderna och den andra tar hand om de negativa. Fördelen med dem är låg strömförbrukning i vila och det är den absolut vanligaste typen av slutsteg i transistorbestyckad utrustning - allt från sämsta tänkbara klockradio till snobbiga hifi-prylar. Klass B är nästan den enda tänkbara lösningen i batteridrivna prylar.
Man bör observera att det finns en del slutsteg som schemamässigt ser ut nästan som ett mottaktkopplat klass B, men som i själva verket är ett "single ended" klass A där bara den ena komponenten (rör eller transistor) styrs ut och den andra fungerar som en slags konstantströmlast. Troligen uppfanns den lösningen av Philips som använde den flitigt i rörbestyckat utförande i både tv och en del radio från slutet av 50-talet till början av 70-talet, då tillsammans med 800 ohm högtalare. Det är mindre välkänt att den också användes transistorbestyckad, t ex i åtskilliga av Philips' tv-chassin från mitten av 70-talet (bl a K9 och K11 som nyligen omnämndes i en annan tråd), och i de Samsung tv jag nämnde ovan. Den fanns också i en del DDR-tillverkade bordsradio på 70-talet.
Klass AB innebär att man har valt arbetspunkten så att båda sluttransistorerna eller -rören leder
ström under måttlig utstyrning men vid större utstyrning går det över till att fungera som ett klass B-slutsteg. Sällsynt i transistorsammanhang men kunde förekomma ibland på rörtiden om man ville få större uteffekt med given komponentkostnad än man kunde få med klass A, men slippa den känsliga tomgångsströmsinställningen för ett rent klass B-steg. Klass AB kan man typiskt hitta i t ex större radiogrammofoner från 50-talet, gamla PA-förstärkare typ "bönhusförstärkare", jukeboxar, en del gitarr- eller orkesterförstärkare.
Klass C innebär att sluttransistorn eller -röret står helt strypt utan signal, och bottnar helt och hållet när det styrs ut. Oanvändbar i audiosammanhang men vanlig i radiosändare (både rundradio och kommunikationsradio), linjeavlänkning i tjock-tv mm. Sändarslutsteget i mobiltelefoner av äldre typ (NMT, 2G GSM m fl) gick alltid i klass C, jag vet dock ej om det är möjligt med de mer avancerade modulationssätt som används numera i 3, 4 och 5 G eller om man har fått gå över till klass B där.
Och till sist, klass D innebär en pulsbreddsmodulerad (PWM) variant av klass C. Har blivit mer och mer vanlig på senare år där man vill ha bättre
verkningsgrad än vad klass B kan ge men kan tolerera lite högre tomgångsförbrukning och en del RF-störningar. T ex hittar man klass D-slutsteg för ljudet i de flesta platt-tv och en del av de sista årgångarna tjock-tv, de har också blivit vanliga i bilstereosammanhang på senare år. Det äldsta klass D-slutsteg jag har stött på, var ett Sony bilstereoslutsteg som bör ha varit tillverkat i mitten av 80-talet.
