På Facebook följer jag El-Motor, Västervik, där innehavaren delar med sig av historier från verkliga livet.
Här är ett exempel:
Vaktmästare och personal på traktens skolor brukar komma med olika objekt de vill ha hjälp med, som ventilationsfläktar till exempel. Drar mig till minnes en skolvaktmästare, en mycket trevlig man.
Jag gillade hans spontanitet och hans rättframma sätt.
En ganska storvuxen person, som då och då tittade in med lite olika problem han ville ha hjälp med.
En sommardag svängde han in till verkstaden med sin flakmoped, klädd i den sedvanliga uniformen, alltså ett väl använt blåställ, och på knoppen en enorm hjälm med visir.
Jag nämnde väl att han var storvuxen.
Efter en stunds stånkande kom han av flakmopeden, knäppte av sig hjälmen och höll den i famnen som om det var något dyrbart och ömtåligt.
Så kom han in, och var som vanligt på gott humör.
Plötsligt kom det in ytterligare en kund. En vaktmästarkollega från en annan skola.
Dessa båda herrar kände tydligen varandra, så de blev stående mitt på golvet med vars en hjälm i famnen, och pratade och pratade och pratade, minst i tre kvart.
Jag hade ju inte tid att bara stå och vara en passiv lyssnare till denna konversation.
Nää....jag var ju tvungen att jobba med mitt, men dessa två verkade inte det minsta stressade, utan babblade på helt upptagna med det. Nu hör till saken att alldeles bredvid entrédörren finns en mindre dörr som leder in till vår lilla lilla toalett med sitt lilla lilla handfat. Utrymmet är väl på
ungefär en och en halv kvadratmeter och helt utan
fönster.
Alltså beckmörkt om man inte tänder lyset.
Medan dessa båda gentlemän, som var minst i XXL-klassen, pratade på, tog den ene tag i dörrhandtaget till toan och liksom förberedde en reträtt som han trodde, ut till flakmopeden.
När de äntligen kom på att det var nog dags att ge sig iväg, och då med outrättat ärende, öppnade vaktmästaren toadörren, och båda klämde sig in med hjälm, visir och allt, och stängde dörren efter sig.
Det blev alldeles tyst och stilla några sekunder innan tystnaden bröts av ett : " Vad i h....e gör vi här!!!"
Dörren slås upp, och ur det trånga och mörklagda utrymmet tränger sig två förvirrade, blåklädda, storvuxna manspersoner. Den ene med en nu påtryckt enorm hjälm med visir.
Utan ett ord försvann de ut, nu genom rätt dörr. Nu, några år efter denna händelse, funderar jag ibland på vad det var för ärende de hade. Ja....den föreställningen levde vi på i flera veckor.
Visst går det lätt att förbruka sekunder,
då livet är ungt med drömmar och sånt.
Som visar sig vila på bräckliga grunder,
och dyrt får betalas med tid som vi lånt.
Av ångest och oro man lätt blir bestulen
på stunder och timmar vi ännu har kvar.
Att tänka på
solljus fast himlen är mulen,
kan hjälpa vårt inre med frågor och svar.
En beprövad metod under långliga tider,
just där bortom krönet är svaret på allt.
Där finns inte nån som svälter och lider,
krig finns ej mer varken varmt eller kallt.