Om modemen har en riktig linjetransformator och ingen aktiv elektronik på linjesidan, så går de ofta bra att koppla ihop "rygg mot rygg" utan telestation emellan. Ett exempel på sådana modem är Aceex 14K4 och 28K8-modem från mitten av 90-talet. I praktiken kan man dock behöva dämpa signalen litegrann.
Finns det däremot elektronik på linjesidan (t ex en s k gyratorkrets + likriktarbrygga, för att avlasta linjetrafon från likströmmen så den kan byggas mindre och billigare) eller om modemet är helt transformatorlöst (analoga optokopplare eller s k linjecodec), så är det beroende av att få likström från telestationen. Man kan räkna med att alla modem för högre hastigheter än 28K8 är sådana, likaså mycket kompakta modem (t ex sådana som är inbyggda i laptopdatorer).
Ska man nu simulera en telestation för att få fram linjespänning, ringsignal mm, så såldes det ju relativt billiga burkar, s k faxboxar för det ändamålet en gång i tiden. Syftet med dem var att kunna koppla ihop en fax med ett faxmodem till PC och slippa köpa en scanner (såna var ju dyra på 90-talet). Har man en gammal företagsväxel eller s k linjedelare liggande, så kan den också fylla samma funktion.
Linjespänningen i det svenska telenätet var normalt omkring 50 V via seriemotstånd på 2 x 800 ohm, och sen tillkom också abonnentlinjens resistans på upp till några kohm. Typiskt kan man säga att kortslutningsströmmen blev mellan 20 och 50 mA. Vid aktiv uppkoppling ("lyft lur" ) brukade linjespänningen bli 5-10 V.
Många företagsväxlar och liknande arbetade med lägre linjespänningar, t ex 24, 32 eller 36 V. Ibland resistiv matning som det stora telenätet och ibland matning via en konstantströmregulator.
I Sverige fanns det aldrig någon bestämd polaritet på linjespänningen utan all utrustning måste fungera oavsett polaritet (till skillnad från t ex USA). Man använde t o m polvändning för att signalera en del saker. T ex polvändes linjespänningen innan nummerpresentationsdata skickades före första ringsignalen, och om motparten lade på luren, skedde också en polvändning vilket kunde användas för att få t ex telefonsvarare och modem att koppla ner utan fördröjning.
Ringsignalen skulle nominellt vara omkring 100 V växelström (först 20, senare 25 Hz i allmänna telenätet i Sverige men alla möjliga frekvenser mellan ca 10 och 70 Hz har förekommit, om man använder vevinduktor kan det ju bli högst varierande frekvens). All utrustning måste reagera på ner till 50 V ringsignal och bör tåla 150 V utan att gå sönder.
Linjeimpedansen har ju ofta satts till 600 ohm rent resistivt, det stämde bra med verkligheten så länge man bara använde luftledningar med blanktråd, men när telenätet mer och mer började bestå av kablar fick man anpassa sig till deras egenheter och införa s k komplexa impedanser, varje nationellt telenät med självaktning standardiserade minst en egen sådan, men en bit in på 90-talet lyckades man dock komma överens om en gemensam komplex impedans för hela EU. Den består av två
motstånd i serie, 270 + 750 ohm, och det senare motståndet parallellkopplat med en kondensator på 150 nF. I Sverige räknade man innan dess med två olika impedanser. 600 ohm för "korta" abonnentledningar, 900 ohm parallellt med 60 nF för "långa" ledningar. I bl a USA höll man hårdnackat fast vid 600 ohm i många år trots att det stämde sämre och sämre med telenätets verkliga egenskaper.
Lite mer detaljer finns t ex i
https://www.etsi.org/deliver/etsi_tbr/0 ... 21e01p.pdf .