Modemfråga

[QV_]

En för bra ljudkvalite och en för de eländiga "välj x för...."

[rospigg]

Både min dator och hemtelefonen går via kopparnätet.
Det ser väl ut att fungera?

[Michael Meier]

Ja, helt klart, jag saknar tiden när telefonen hade sin plats och man själv kunde leva och arbeta utan inflytande från omvärlden.
Den tiden är för alltid förbi.

[magloman]

Mitt sista modem va ett usr v.everything. Läste manualen nu och den går koppla på vanlig tvåtrådskabel utan telefonstation iaf.

[torbjorn_forsman]

Om modemen har en riktig linjetransformator och ingen aktiv elektronik på linjesidan, så går de ofta bra att koppla ihop "rygg mot rygg" utan telestation emellan. Ett exempel på sådana modem är Aceex 14K4 och 28K8-modem från mitten av 90-talet. I praktiken kan man dock behöva dämpa signalen litegrann.
Finns det däremot elektronik på linjesidan (t ex en s k gyratorkrets + likriktarbrygga, för att avlasta linjetrafon från likströmmen så den kan byggas mindre och billigare) eller om modemet är helt transformatorlöst (analoga optokopplare eller s k linjecodec), så är det beroende av att få likström från telestationen. Man kan räkna med att alla modem för högre hastigheter än 28K8 är sådana, likaså mycket kompakta modem (t ex sådana som är inbyggda i laptopdatorer).

Ska man nu simulera en telestation för att få fram linjespänning, ringsignal mm, så såldes det ju relativt billiga burkar, s k faxboxar för det ändamålet en gång i tiden. Syftet med dem var att kunna koppla ihop en fax med ett faxmodem till PC och slippa köpa en scanner (såna var ju dyra på 90-talet). Har man en gammal företagsväxel eller s k linjedelare liggande, så kan den också fylla samma funktion.

Linjespänningen i det svenska telenätet var normalt omkring 50 V via seriemotstånd på 2 x 800 ohm, och sen tillkom också abonnentlinjens resistans på upp till några kohm. Typiskt kan man säga att kortslutningsströmmen blev mellan 20 och 50 mA. Vid aktiv uppkoppling ("lyft lur" ) brukade linjespänningen bli 5-10 V.
Många företagsväxlar och liknande arbetade med lägre linjespänningar, t ex 24, 32 eller 36 V. Ibland resistiv matning som det stora telenätet och ibland matning via en konstantströmregulator.
I Sverige fanns det aldrig någon bestämd polaritet på linjespänningen utan all utrustning måste fungera oavsett polaritet (till skillnad från t ex USA). Man använde t o m polvändning för att signalera en del saker. T ex polvändes linjespänningen innan nummerpresentationsdata skickades före första ringsignalen, och om motparten lade på luren, skedde också en polvändning vilket kunde användas för att få t ex telefonsvarare och modem att koppla ner utan fördröjning.

Ringsignalen skulle nominellt vara omkring 100 V växelström (först 20, senare 25 Hz i allmänna telenätet i Sverige men alla möjliga frekvenser mellan ca 10 och 70 Hz har förekommit, om man använder vevinduktor kan det ju bli högst varierande frekvens). All utrustning måste reagera på ner till 50 V ringsignal och bör tåla 150 V utan att gå sönder.

Linjeimpedansen har ju ofta satts till 600 ohm rent resistivt, det stämde bra med verkligheten så länge man bara använde luftledningar med blanktråd, men när telenätet mer och mer började bestå av kablar fick man anpassa sig till deras egenheter och införa s k komplexa impedanser, varje nationellt telenät med självaktning standardiserade minst en egen sådan, men en bit in på 90-talet lyckades man dock komma överens om en gemensam komplex impedans för hela EU. Den består av två motstånd i serie, 270 + 750 ohm, och det senare motståndet parallellkopplat med en kondensator på 150 nF. I Sverige räknade man innan dess med två olika impedanser. 600 ohm för "korta" abonnentledningar, 900 ohm parallellt med 60 nF för "långa" ledningar. I bl a USA höll man hårdnackat fast vid 600 ohm i många år trots att det stämde sämre och sämre med telenätets verkliga egenskaper.

Lite mer detaljer finns t ex i https://www.etsi.org/deliver/etsi_tbr/0 ... 21e01p.pdf .

[rid54]

@ torbjorn_forsman
Polvändning verkar ha använts även för att få myntapparater att svälja mynten, vet att man hittat fusk i form av en diod i serie på ledningen för att kunna ringa utan att betala...

Tackar för en fyllig tilläggsinfo. Jag får besiktiga modemen och prova lite som sagt. De jag har att labba med är "PowerBit" från Intertex. Det kom med en mycket bra instruktionsbok men inget schema.

[Stridis2]

...Polvändning verkar ha använts även för att få myntapparater att svälja mynten...

Är rätt säker på att man använde detta även när man byggde "markeringsätare", alltså elektroniska mojänger som gjorde att man kunde ringa gratis.

[torbjorn_forsman]

När det började bli för mycket fusk med myntautomater så slutade man med polvändning för markeringarna och skickade istället ut en kort puls med växelspänning med så hög frekvens att den inte hördes i luren (10-20 kHz) för varje markering. Tillräcklig nivå för att man skulle kunna detektera den med en resonanskrets och likriktare, så man fick ut en likspänningspuls som kunde dra en elektromagnet och stega fram ett räkneverk eller vad som nu skulle göras. Jag tror det dröjde länge innan fuskarna kom på några motmedel för det systemet, om inte annat så var väl pulsen för kort för att vara lätt att mäta på med den utrustning som en hempulare på 80-90-talet kunde tänkas ha tillgång till, och Televerket höll nog den exakta frekvensen hemlig.

Fusk med telefonautomater (i synnerhet de senare kortautomaterna) och telebolagens motmedel mot fuskarna skulle det kunna skrivas en tjock bok om. Och det kanske man inte bör dröja alltför länge med, folk på bägge sidor i den kampen är väl rätt ålderstigna vid det här laget.

[rid54]

"En ringfuskares memoarer", kanske det... Eller ska det vara fuskringares? Jag kan inte bidra med just nåt i det avseendet iofs.

På Östra Station i Stockholm fanns länge (åtminstone till 1980-tal) en myntautomat i en skrubb en trappa ner från markplan, för personalen. Det var troligen inte ofta nån från TVT var där, för den mixtrades det en hel del med; det var som den vore bortglömd. Men den funkade. Och restaurangen på samma station, vilken var rätt antikverad redan på -70 talet, hade väldigt länge en myntautomat för 10-öringar, detta även efter att detta mynt tagits ur cirkulation. Men en tid kunde man få mynt av personalen vid trängande behov.

[magloman]

När det gällde att ringa billigt med modem på BBS tiden fanns andra lösningar…har jag hört.

[Stridis2]

Det kallades att "freca" vill jag minnas, Free Call.
När det inte fungerade med bara en diod så byggde man någon mer avancerad pryttel med zenerdioder i. Hade man för högt värde på dioderna fick man dåligt ljud, hade man för lågt åt den inte upp markeringarna. Hade en abonnent den inkopplad så var det gratis både att ringa till och från denne. Kommer tyvärr inte ihåg mycket mer om det bygget.

När de orangea myntautomaterna kom så kunde man lyfta luren, vänta på kopplingston, då tryckte man på knappen under luren (den om man lagt i för mycket pengar och ville ringa ännu ett samtal). Sedan började man trycka på 0 i ganska snabb men jämn takt. Efter ett tag hörde man att det gick igenom två siffror. Då fick man i samma takt trycka 1, 5, 7, dvs 00157 (eller vad det nu var för nummer) som var gratisnumret Nummerupplysning i Norden. Efter ett litet tag fick man kopplingston men tangentbordet var spärrat. Då tog man upp sin lilla nummersändare (supertrendigt på den tiden), höll mot luren och skickade rätt nummer. Då kunde man ringa gratis i 64 perioder.

Mer avancerat blev det när man körde med uppringda modem. Fanns programvaror till datorer som sände ut de tonskurar som man styr AXE-växlarna med. Tror det första hette Blackbox och senare Bluebox. Principen här var att man ringde upp ett större företag och vidarekopplar deras telefon till den (Amerikanske?) BBS man ville till. Då betalade man bara lokalsamtalstaxa själv medan företaget fick betala samtalet från Sverige till USA. Upplösningen och avslutningen på detta var ytterligare en rättsskandal här i landet.

Allt ovan är bara hörsägen för 25 - 35 år sedan, så jag ber om ursäkt om jag missförstått något eller minns fel...

[rid54]

Tack för alla bidrag!

Det gick att etablera förbindelse mellan två PC med varsitt modem om man kopplade ihop linjeparen OCH hade ett 12 V batteri i serie med ena branschen. Utan batteri funkade det inte, modemen vill tydligen ha känning av linjespänning för att jobba. Med ett terminalprogram gick det sedan att överföra text fram och tillbaka. Inte särskilt spännande, men lite kul.

[magloman]

Mitt sista som jag skrev om, skulle klara utan spänning men vet det var ett ganska avancerat modem oxå.

Roligt med lite nostalgi mekande ibland.