Det fanns två vanliga fabrikat. Linde och Alde-verken.
Alde. I bilen monterades två
reglage.
Det ena var ett kraftigt trådlindat vridmotstånd. Där ställde man in hur mycket släpet var lastat, så det balanserades med bilens bromsar.
I serie med det kopplades en anordning med ett annat trådlindat
motstånd. En fjäderbelastad arm löpte över detta. Reostat. Armen påverkades av en liten hydraulkolv. Ett kopparrör förband denna med att T-rör som kopplades in vid huvudcylindern.
Kraftiga elledningar kopplades till ett trepoligt
uttag med samma utseende som det vanliga för släpvagn. Dito för släpets koppling.
I bromstrummorna fanns elektromagneter som manövrerade backarna.
Ett alldeles utmärkt system. Man kunde bromsa bara släpet med reostatarmen på instrumentbrädan. Det var en räddare i nöden i svåra nedförsbackar eller när släpet började självsvänga. I sådana lägen hade det varit förödande att bromsa bilen.
Senare, när tvåkretsbromsar kom, så dubblerades kolvarna.
Ytterligare senare fick någon skrivbordspotentat för sig att "säkra" för att om man inte ställde upp vridmotståndet så bromsade det inte nog mycket. Det ersattes med ett system med påskjut med reostat. Det blev på så sätt
lastkännande. Men då försvann också fördelarna.