Beträffande silikonsmitta så finns det svenska företag som har fått stora problem och dyra reklamationer pga detta och därför infört stränga restriktioner - t ex får silikonhaltiga produkter överhuvudtaget inte tas in på fabriksområdet utan att det är godkänt av företagsledningen, tillfälliga hantverkare och entreprenörer måste skriva under intyg om att de inte har med sig något silikonhaltigt i bilen innan de släpps in genom vakten, personalen får inte använda silikonhaltiga hudkrämer osv.
Det finns en historia - vet dock inte om det är en skröna - från den tiden då telefonväxlar var uppbyggda med reläer och elektromekaniska väljare, att Televerket fick problem med silikonsmitta i en stor
växel och det slutade med att man fick skrota hela växeln, riva byggnaden och bygga allt nytt från grunden.
För 15-20 år sedan var det ett företag som tillverkade biljetterminaler för bussar, som hade använt billigt dåligt byggsilikon för att täta en apparatlåda. Elektroniken fungerade ett par månader, sedan fick man problem med glapp i alla möjliga kontaktdon, hårddiskar skar mm. Det var ett sånt där typiskt oerfaret uppstartsföretag från IT-yrans dagar, alla var unga och oerfarna, företagsledningen hade nog ingen teknisk utbildning alls heller. Problemen blev i varje fall så dyra att det hela slutade med konkurs.
Vanliga mineraloljebaserade kontaktfetter kan ibland vara användbara om det rör sig om otäta kontaktdon som egentligen inte tål den miljö de sitter i och ärgar sönder eller får problem med krypströmmar då de är torra (t ex helt öppna flatstiftskontaktdon i motorrummet på 70- och 80-tals personbilar. Men om kontaktdonen är väl kapslade och gummitätade ska det normalt inte behövas.
Kontaktfetter kan också vara bra ibland i t ex vridomkopplare där kontakterna glider mot varandra, om de är konstruerade så att kontakterna riskerar att skära ihop om de är helt osmorda.
