Skillnaden är stigtiden på tändspänningen. Om spänningen stiger sakta och gradvis, så tar överslaget hellre vägen genom ett fast eller flytande material (t ex fuktigt eller bensinblött sot på tändstiftsisolatorn). Om spänningen stiger snabbt och tvärt, så stoppar det fasta/flytande materialet bättre för spänningen och chansen är större att det blir en gnista i
luft som kan ge antändning.
I elkraftteknikens barndom för 100-130 år sedan dröjde det länge innan man fick den där skillnaden mellan luft och fasta isolermaterial klar för sig, och först när den saken var utredd kunde man börja konstruera högspänningsapparater, transformatorer mm på ett sådant sätt att de tålde BÅDE normala driftspänningar och de korta, tvära överspänningarna pga åska, utan att bli orimligt dyra och klumpiga.
Ser vi på tändsystem på små bensinmotorer, så kan man få en sån där "icke-tändande" gnista om kondensatorn vid brytarna har fel värde för den
tändspole som sitter där (mycket vanligt om tändspole eller kondensator råkar vara en piratdel från mindre nogräknad tillverkare), eller om tändkabeln har ovanligt hög kapacitans mot
jord. Det kan också hända att "tjuv-gnistan" som i vissa fall uppstår då brytarna sluter, är av det icke-tändande slaget.