Japp, det är bara en nacke jag gjort, så man tappar 108mm+bussningens längd.
Tänkte på det där med att skarva, men då får man ju en svag punkt där, det är inte värt det för att vinna 108mm tänkte jag...
Borret är ändå lagom långt för att passa i "serien" mot nästa borr som är 80cm.
Men det där med utmattningsbrott i material är ju en vetenskap i sig...
Man kan ju också gissa att det resonerats så att om man får brott på ett ställe kan det vara nära utmattning på fler ställen?
Grävmaskiner som gräver mycket mjuk
jord brukar väl klara sig bra, medan de som går mycket i sten och jävelskap (samt har elak operatör) brukar ju får sprickor på grävarmen.
Och när det börjar spricka är det ju sällan bara slut på ett ställe, det brukar komma lite överallt är min erfarenhet...
Alltså man är lite halvnära utmattning på många ställen samtidigt...
Jag gjorde mest detta experiment för jag är lite nyfiken på vad det är för stål i dessa borrskaft.
Avhärdar man dem har jag lyckats skära dem i svarven, men det är väldigt hårt, kan inte få spånor som inte är blå.
Väldigt lätt att få vibrationer bara...
Det är ett ganska tjurigt verktygsstål.
Samtidigt är det nog inget high-tech, eftersom dessa sexkantsinfästa borren med pålödd hårdmetalspets ju funnits sedan 60-talet åtminstone, troligtvis 50 med?
Det borde inte vara någon affärshemlighet idag heller, bara tillverkningen av hårdmetallknapparna och dess geometri gissar jag är hemligheten idag...