Ny på forumet (till minne av PerÖ83)

[Holger]

Jag fattar det fortfarande inte! Sov väldigt dåligt inatt och gick igenom hans trådar. Inte en indikation.
Vad var det för dramatiskt telefonsamtal han fick? Jösses så sorgligt!

[BM425]

Det tog hårt, började skaka när jag pratade med hans jobb.
Där på jobbet var frågorna rätt många också.
De fick länkar till Pers trådar här på forumet.
De vet ännu inte om hur o när det blir begravning.

Vad som har hänt kan man bara spekulera om, det blir ingen gladare för så jag hoppar över det.

[Alrik]

BM425
Är med på din idé om en blomma/krans från forumet vägnar när de är dags, om de blir en öppen begravning.

[Göran Ekman]

Det här känns inte bra alls.
Har en synpunkt angående uppmärksamhet vid begravningen.
Vi har på relativt kort tid haft tre begravningar i familjen.
Idag är det inte blommor som gäller vid begravningar utan den fond som den döde eller dennes efterlevande önskar få pengar insatta på. Det man behöver ha reda på är vilken begravningsbyrå som håller begravningen borde gå att få reda på via hans jobb, den kontakten finns redan.
Blommor är för dom som lever.
Göran i Björnarbo

[Ulf]

Jag är kluven vad gäller blommor. De ger de anhöriga ett ett monument, ett ljusare minne. Samtidigt så håller jag med Göran Ekman.

Under de senaste knappa 30 månaderna har jag haft någonstans 14-15 dödsfall i min närhet. De flesta pga ålder eller sjukdom.
Det gör att det känns en del när en relativt ung person väljer att avsluta.
Då det bara är dottern som jag sett här på forumet så går mina tankar till henne. Hon måste haft jäkligt kul med sin pappa!

Jag visade Lilla M Jeepen för ett tag sedan, hon var sååå avundsjuk! Hon hade ju bara en blå fyrhjuling...

[Göran Ekman]

Blommor på en begravning bärs ut utan för kyrkan efter begravnings akten. Dagen efter städar vaktmästaren bort dom.
Pengar till en fond gör förhoppnings vis nytta på något mer ställe.
Blommor kan vara ett glädjeämne till någon som är sjuk.
Jag framförde den åsikten som är min och min frus.
Det jag hoppas är att vi kan komma överens om något.
Det som hänt är väldigt tragiskt, som jag har lite svår att relatera till, skedde i familjen när jag var 5 år, fick inte reda på det förän jag var vuxen.
Göran i Björnarbo

[Ulf]

Jo, det är ju det som ger kluvenheten. När farsan dog så såg jag på Lilla M och barnbarnen hur viktigt det var för dom. När min kusin begravdes, så var det hennes barn och barnbarn som på något sätt såg en lyster i det tråkiga. De ska plockas bort när det är gjort.
Vi har ofta valt att skicka både blomma och lagt i fond. Detta är ju på grund av corona, av alla dessa så har jag bara varit med på två begravningar, farsans och kusinens.
Men det är ju vad som känns rätt, förhoppningsvis gör båda någon nytta, fast på olika sätt...

[robin.gustavsson]

Det här känns inte bra alls.
Har en synpunkt angående uppmärksamhet vid begravningen.
Vi har på relativt kort tid haft tre begravningar i familjen.
Idag är det inte blommor som gäller vid begravningar utan den fond som den döde eller dennes efterlevande önskar få pengar insatta på. Det man behöver ha reda på är vilken begravningsbyrå som håller begravningen borde gå att få reda på via hans jobb, den kontakten finns redan.
Blommor är för dom som lever.
Göran i Björnarbo

Precis min tanke.
Vi borde väl kunna göra en enkel insamling här på forumet, sen att någon tar kontakt med begravningsbyrå och gör en kollektiv insättning där i maskinistens namn i lämplig fond.
Om någon är manad att ta tag i det?

Om inte så tycker jag att det minsta man kan göra som enskild person är att ge suicide zero eller liknande organisation ett bidrag och ta en tyst minut för de drabbade.

Skickat från min BV6300Pro via Tapatalk

[raggsockan]

vi ska ha ett konto för detta ändamålet här på forumet
huruvida den är aktiv elr inte vet jag inte
anton elr holger är konto innehavare

[Holger]

Jag kollar med farsan, men jag tror inte det konto är aktivt.

[Stridis2]

Jag håller med Göran i sak. Min mor dog i julas. Där var inte mycket blommor på hennes begravning, däremot en del insamlat till ett ändamål hon hade varit intresserad av. Personligen hade jag sett alla blommor på min begravning som ett stort slöseri. Men, och det är ett stort men, det är inte vi som ska bestämma detta. Vi kan säkert få reda på vad de anhöriga önskar genom begravningsbyrån, och sedan rättar vi oss efter detta.
Bara mina två ören i diskussionen.

[peter.svensson]

Följt PerÖ sen han kom till forumet. Fantastisk duktig mekaniker, sen kärleken till sin dotter med alla fantastiska åkdon. Otroligt sorgligt. Kommer mig att tänka på DanielH (för dom som kommer ihåg honom och tyvärr slutade på samma sätt) vars trådar jag också följde och knappt kunde vänta på en uppdatering. Ta hand om er maskinister och tveka inte att söka hjälp om det känns tungt!

[Michael Meier]

Det går inte att be om hjälp när man har så nära till självmord, och det är ingen blixt från klar himmel, skulle någon i närheten lyckas avstyra ett försök så finns risken kvar resten av livet, varje minut, varje händelse påverkar, men ingen vet åt vilket håll.

Att "ingen" såg det hända är en del i spelet om våran inre hälsa, vår hjärna är inget att leka med, den kan göra många saker, antar att vi gör så som med Daniel, vi lägger dom glada sakerna till minnet och fortsätter leva som förut, med en erfarenhet rikare.

Ta vara på oss medans vi lever, efteråt är det blommor eller inte, smått ointressant för Per utan det är för dom som är kvar som har nytta av blommor och värdig begravning, som är nog så viktig för oss som ska klara en eller två dagar till utan att falla ned i avgrunden.

Så..

Sluta inte aktivt kämpa för ditt eget välmående, varje minut och timme, ser du framtiden an med tillförsikt så smittar det förhoppningsvis av sei till oss runtomkring som också försöker se det trevliga i varandras sällskap.

[barsen]

Det går inte att be om hjälp när man har så nära till självmord, och det är ingen blixt från klar himmel, skulle någon i närheten lyckas avstyra ett försök så finns risken kvar resten av livet, varje minut, varje händelse påverkar, men ingen vet åt vilket håll.

Att "ingen" såg det hända är en del i spelet om våran inre hälsa, vår hjärna är inget att leka med, den kan göra många saker, antar att vi gör så som med Daniel, vi lägger dom glada sakerna till minnet och fortsätter leva som förut, med en erfarenhet rikare.

Ta vara på oss medans vi lever, efteråt är det blommor eller inte, smått ointressant för Per utan det är för dom som är kvar som har nytta av blommor och värdig begravning, som är nog så viktig för oss som ska klara en eller två dagar till utan att falla ned i avgrunden.

Så..

Sluta inte aktivt kämpa för ditt eget välmående, varje minut och timme, ser du framtiden an med tillförsikt så smittar det förhoppningsvis av sei till oss runtomkring som också försöker se det trevliga i varandras sällskap.

Lite nyfiken, varför går det inte att be om hjälp? Varför skulle risken vara kvar?

Mvh Emil

[Michael Meier]

Psykologi..

Svårt att beskriva utan att låta distansierad eller nonchalant, det motverkar syftet att be om hjälp.
Det handlar om att hjärnan med ALLA till buds medel konstruerar ett scenario där målet är att allt blir bättre, för alla nära och kära om man tar livet av sei.

Ingen "normalt" fungerande hjärna kan få till det så, vi drabbar faktisk omgivningen med ett sådant beslut, hoppar man ned från en bro och får en lastbil att göra jobbet finns det en människa i förarhytten, samma med tåg.. det sitter någon där som inte kan förhindra, samma med alla passagerare, dom blir också illa till mods,
som får problem i sin tur.

men hjärnan vänder på ALLT, till beslutets fördel, hur ologiskt det än kan höras.

Att be om hjälp, då är man inte i närheten, då kan det räcka med en fågel som kvittrar i skyn, en solstråle, vadsomhelst, en Magnumglass kan förhindra, ett vänligt ord, ett positivt telefonsamtal, någon som behöver hjälp med att rensa avloppet under diskbänken.

Lyckas man att hålla sei "på rätt sida" att alltid finna något positivt med att vara kvar, då kan man leva med det och kanske förtränga "behovet" till slut.

Det är ofta så med unga personer, oavsett mobbing, finns det ett litet hopp någonstans, så är det räddningen.

Kan man be om hjälp, så finns det gott hopp om livet.

Att ha ett jobb, en förpliktelse, kan vara en livlina, att plocka skräp, pantflaskor, samla dagstidningar i travar, en hund, mata vildankor med skogaholmslimpa, allt kan vändas till en livlina, hur "ologiskt" det än kan se ut för "oss andra" att lära sei förtränga obehagliga tankar kan vara en livlina.