Tack Torbjörn. En riktigt härlig historia om hur det kan bli när saker samverkar till det sämsta. Vi måste ha setts någon gång. På nåt bruk. Det här bruket ligger lite längre upp efter kusten. Och för ovanlighetens skull var det inte alls ett elektriskt problem.
Den cirka trettio år gamla pappersmaskinen hade gått riktigt bra. Ovanligt lite problem med den.
Men plötsligt började lagren i växlarna mellan motor och indrev haverera och eftersom jag sticker näsan i det mesta och hade gjort viss lycka tidigare på det bruket så ringde dom och krävde assistans.
Jodå, det fanns tydliga elektriska skador på primärdrevet och första hjulet. EDM utan tvekan.
Spänningen mellan motoraxeln såg bra ut, bättre än den gjort nånsin. Bara några volt toppspänning, tidigare hade vi sett upp till 4 - 5 V toppspänning och det brukar inte vara nåt problem. Och är det problem så brukar det vara i motorlagren. Men det här var ju inte riktigt klokt. Lägre
spänning än tidigare - och problem med kuggflankerna. Vi mätte och vi mätte. Och funderade fram och tillbaka. Ingenting var ändrat. Det var alla på elavdelningen alldeles övertygade om.
För säkerhets skull frågade vi mekarna. Nä, det hade nog inte ändrats på nånting. Och alldeles ny
olja hade man fyllt på i centralsmörjningen. Pinfärsk och av bästa kvalitet. Så, nä - i smörjningen kunde det inte ligga.
Men det var vårt enda spår. Så vi tittade på vad man hade hällt i systemet. Det dök upp namn som Omala och Dimala och en massa annat som vi på el inte förstod så mycket av. "Den där nya oljan kostar en del" sa mekchefen. "Så den kan vi nog utesluta". Jag fick några burkar med prover som jag tänkte kunde hjälpa vid fortsatta funderingar. Och åkte hem.
Det tar en full dag att åka mellan det bruket och pörtet och i brist på annat - hade bara en CD med Hofbräuhausmusik (Helga, die Trompettin) och när jag kommit igenom både Bayerische Defiliermarsch och Lili Marlene fem gånger var hjärnan alldeles rentvättad och jag längtade efter Dave Brubeck, Charlie Mingus och lite annan klassisk musik. Tror till och med att Snoddas - eller Rosen Kvick hade kunnat duga. Då förstår ni hur illa det var.
Men en rentvättad hjärna, heter det hjärntvätt? är ett kraftfullt vapen. Så jag började fundera över nåt som Sherlock Holmes hade sagt en gång: "När alla andra möjligheter är uteslutna så måste den återstående vara det som gäller". Klok kille, det där.
Vi hade ju uteslutit allt. Utom den möjligheten att syntetoljan, trots bättre temperaturindex och annat fint, ändå måste vara orsaken till problemen. Nu var jag nöjd.
Hemma i pörtet riggade jag ett lager och snurrade på det. Olastat. Genomslagsspänning över 25 V. Alldeles OK. Värmde jag så kröp spänningen ner mot 12 - 15 V. Fortfarande OK. Det var mineraloljan, det.
Syntetoljan såg också bra ut när lagret var kallt. Men när jag värmde så dök spänningen ner under fem V. Det var ju väldigt oväntat. Syntetolja skulle ju vara bättre? Bättre temperaturindex och sådär? Jag började läsa på. Temperaturindex har förstås bara med viskositeten att göra. Om genomslagsspänning i tunna smörjfilmer fanns inte ett ord. Men redan nu tyckte jag att vi hade fått upp ett spår. Så jag pratade med "The Friction Fighters" i Nynäshamn. Dom kunde rigga i sin trekulors testrigg så att det gick att mäta genomslagsspänning. Det krävdes bara en isolerring och den svarvade dom till på nolltid.
Det blev lite bilåka nu. Först till Nynäshamn där vi såg exakt samma sak igen. Och sedan upp till bruket i Bottenviken där vi gjorde om mätningarna. Det enda vi kunde göra var att sätta jordningsborstar på motoraxlarna så att spänningen åkte ner till nära noll volt. Att byta kubikmetrar olja i centralsmörjningen var nåt som mekarna inte ställde upp på. Och jordningsborstar var ju så mycket enklare.
Slutsats: Det som både motorer och växlar tidigare klarat galant gav problem när man körde syntetolja i centralsmörjningen. Motorerna, som hade mineralolja från början och fortfarande hade det, var det ingen fara med. Ingen har kunnat förklara vad som hände i syntetoljan.
Men Dennis Karlsson, som tyvärr gått bort i cancer, och jag pratade mycket om detta och Dennis, som tänkte fritt sa plötsligt: "Det måste vara spaghettieffekten!"
Hur då, undrade jag fånigt. Vi satt hemma hos Dennis och han slet fram en gammal
svart stekpanna. Tog en spaghetti och bröt den i ganska långa bitar som han skakade ut så de fördelades jämnt i pannan.
"Kolla här" sa han "du ser ganska mycket svart gjutjärn mellan strånkarna. Jo, det kunde jag ju se. Och så bröt han stränkarna i mycket kortare bitar och skakade pannan igen. "Och nu ser du inte alls lika mycket svart gjutjärn!"
Ja, så var det. Men detta är så långt forskningen kommit inom detta område. Jag kanske inte har följt utvecklingen så noga. Men hittills har jag inte sett någon bättre förklaring. Är det någon på forumet som har senare rön att meddela?
När det finns olika teorier så brukar verkligheten vara vad som gäller.