Jag har läst samma uppgifter på flera håll så jag är tämmerligen säker på att Tycko Mikiasson vet vad han talar om.
Det handlar om en inbulning som slet isär vågräta nitfogar på många olika ställen. Olyckligtvis kom de hålen att vara fördelade på för många av de vattentäta avdelningarna. Kapaciteten på länspumparna räckte inte till och när vattnet i pannrumet nådde upp till fyrarna tappade man ångtrycket till pumparna.
Sedan finns det en annan faktor också.
Den tidens engelska fartygsstål var i allmänhet kallskört vilket gjorde nitfogarna extra känsliga för att slitas isär vid låga temperaturer. Vattnet kring isbältet var naturligtvis kallt och stålet kyldes ned.
Det tycks vara en ganska allmän uppfattning att om fartygsplåten hade haft samma seghet som nutida fartygsstål eller ens som den tidens svenska fartygsstål skulle det ha klarat deformationen med färre och smärre brott och förmodligen skulle det ha inneburit att någon avdelning till hade gått att hålla läns och Titanic hade hållit sig flytande i väntan på bogsering till Halifax.
I senare tid är ju Libertyfartygen ett typiskt exempel på hur illa det kan gå när ett fartyg har kallsköra fogar. I det fallet hade man svetsat med metoder som gav kallsköra fogar. Det talas om svetsstickor som i stort sett motsvarade OK46.
Dessutom var arbetet utfört på ackord av okunniga nybörjarsvetsare som ibland fuskade. Ett Libertyfartyg visade sig ha det mesta av de spruckna V-fogarna fyllda med ditradade svetsstickor längs med fogen och så var det svetsat litet ovanpå så det skulle se ut som en svetsfog. Det kom fram då de reparerade sprickorna i Åbo eller Helsingfors. Enligt en släkting som var med.
https://metallurgyandmaterials.wordpres ... -failures/