Nu med många års perspektiv på vad som hände i början av 90-talet så finns det bra förklaringar till att saker blev som de blev på den tiden.
Socialdemokratin var fortfarande i chock och sorg efter palmemordet, och det förekom nog både handlingsförlamning och mindre övertänkta beslut (överloppshandlingar för att tala psykologspråk), precis som väl de flesta har kunnat observera att någon i närheten eller bekantskapskretsen gör helt oväntade dumheter efter att ha drabbats av tragiska händelser. Och efter valet 1991 fick Sverige ett borgerligt styre, med en hel mängd oerfarna ungtuppar till politiker och politiskt tillsatta tjänstemän som inte hade en aning om hur landet skulle styras, inte tog emot råd från vare sig nyss avpolletterade sossar eller gamla erfarna uvar som hade varit med i 70-talets borgerliga regeringar, och var mer inriktade på att bokstavstroget följa en nyliberal ideologi än att pragmatiskt driva en politik som kunde få landet att fungera.
Dessutom låg 90-talskrisen som en våt filt ovanpå alltsammans, jag tror inte sossarna som styrde fram till hösten 1991 ens insåg att det var någon kris på gång, och den efterföljande borgerliga regeringen såg krisens verklighet genom alltför ideologiskt grumliga
glasögon för att kunna fatta kloka beslut. Man ville visa handlingskraft men det blev långt ifrån alltid rätt.