Och…Hur skulle detta nu gå till, hur gör jag för att spåra upp ägaren till Blåan?
Hmmm…jag åker till markregistret och hör mig för, det är juu den logiska starten på ”längtansresan”.
Nåå, någon Herr visade det sig ägaren till marken, inte längre vara, utan ”Herra” vid namn ……stod nu som ägare, åtminstone till marken.
Några närmare uppgifter såsom telefonnummer eller adresser, fanns inte att uppbringa.
Däremot visade sig den gamle grå mannens aningar om Skåne, stämma gott.
Oron över osäkerheten att hitta ägaren till Blåan, släppte bit för bit.
Efter att jag kommit hem från Statens korridorer, satt jag mig, av en plötslig ingivelse, vid datorn och sökte på hennes namn.
Ploiing säger högtalarna och överst på söklistan, finner jag, i den skånska lokaltidningen, ett reportage, handlande om en nyöppnad blomaffär.
Jag söker upp datumet när artikeln är skriven och häpnar inför faktum att
reportaget var daterat samma dag.
Jag andas in tre djupa andetag av spänd förväntan och slår in telefonnumret.
”Joo hej”, säger jag, ”det är så här att jag….och nu undrar jag om det är du…och om du äger Scanian som står på tomten?”.
Den korta tystnaden, vilken jag uppfattar vara lååång, bryts av hennes: ”Jaa, det är jag och jag skall åka dit i eftermiddag…
Vem tror på slumpen?
Inte jag.