Gammal tråd men inte märkt som olöst. Slänger in mina 2¢
Många har redan nänmt att om tyngdpunkten kommer utanför stödytan så stjälper vi. Det är så klart korrekt.
På traktorer och andra fordon med luftpumpade gummihjul så måste man komma ihåg att det inte är utkanten på däcket som blir stödkant. Utan man brukar anta däckets centrum som stödkant. Nu är inte det hela sanningen heller då vi har en
fälg som kan komma med i kalkylen. Ett racingdäck med 500mm bredd och 20-profil där kommer säkert fälgen att förbättra balansen. På ett normal 80-profildäck kommer inte fälgen med i kalkylen på samma sätt om nu inte däcket har väldigt lågt lufttryck och redan är "komprimerat" på plant inderlag.
Vad gäller tyngpunkten och dess lodlinje så skall lodlinjen ses som en pendel som svänger fram och tillbaka när man kör över hinder på endera sida av fordonet. Fjädring och
däck kan sätta pendeln i svängning så att den närmar sig stödkanten på grund av de dynamiska sidledskrafterna även om "stubben" i och för sig inte orsakar nåt ansenligt sidlut. Det dynamiska sidledskrafterna ökar med fordonshastigheten. Därför så måste de svåraste sidledshindren tas med lägsta möjlliga hastig och hastighetskontrol. Min bild här nedan visar principerna för hur man kan kalkylera grafiskt när stjälpning kommer att ske. Problemet är att uppskatta tyngpunktens höjd över marken. Blå pil representerar olastad, och
röd pil med viss last.
Det har på skogsmaskiner, större skotare, blivit vanligt med breddning av lastutrymmet, från nästan 3 m till närmare 5m för att kunna hålla ner tyngdpunkten vid fullt lass. Det tankesättet gäller även t ex vattentankar. Bättre med en bred men låg tank än en smal och hög tank. Naturligt vis måste tankar ha både flera tvärgående och flera längsgående "skvalpplåtar för att förhindra lastförskjutning men också för att minimera de dynamiska sidkrafterna som påverkar tyngdpunktspendeln.
Hydrostatisk
transmission ger sån kontroll medan fordon med
momentomvandlare måste hållas tillbaka med färdbromsarna når "toppen av stubben" nås.
Detta var något som Scania tog fasta på när det i slutet av 1960-talet utvecklade militärens Terrängbil 30 4x4 och Terrängbil 40 6x6. Båda dessa hade helautomatiska växellå
dor med momentomvandlare, men var utrustade med en smygkörningsfiness, man tryckte in en knapp och fick ett lätt bromstryck anlagt på färdbromsarna och hokus-pokus så hade man en terrängbil som uppförde sig som om den hade hydrostatisk transmission. (Var med och testkörde 24 timmars utmattningsprov av Gunnebo "snökedjor" (slirskydd) på bl a sommargrusväg 1973)
Hittade denna bild som lär komma ur Mercedes Unimog handbok