Hur det verkligen var att vara Åkardräng på femti sextiotalet.

[Murre o2]

Tittade på en Åsa-Nisse film här om dagen, inte lika rolig idag som när jag såg den som grabb när den var ny. Men det slog mig att Klabbarparn påminde om min kompis Lasse, det måste ju göra mig till Åsa-Nisse då tänkte jag vidare, ja kanske inte helt fel det heller... Men filmerna är ju en fin skildring av manlig vänskap, det har jag inte tänkt på tidigare!

Men på tal om vänskap så skall jag på Julbord på mitt gamla jobb i veckan, skall bli roligt att bli uppdaterad om läget, sedan Covid kom har jag inte haft någon kontakt med dem, inte blivit av att jag ringt någon gammal kollega fast jag funderat på det ibland.

[Sparrow]

Alltid roligt att sista arbetsgivaren hör av sig nån gång o kommer ihåg pensionärerna. När jag arbetade på Vägverket kom man alltid ihåg dem vid div sammankomster o de som orkade kom dit, var mycket uppskattat. Sen blev det Svevia efter alla omorganisationer, därifrån har man inte hört ett ljud sen man gick i pension för 6år sen.

[Murre o2]

Jo, trevligt att julborden kommer igång igen, blev ju stopp när Covid kom...Och alltid trevligt när man får ett brev från sin gamla arbetsgivare efter man gått i pension. Mest uppskattat var det när det dök upp förslags belöningar och patent pengar men det har sinat nu...

[mimeck]

Åsa-Nisse är ganska rolig på film men undvik den nyaste om du kan. Den var ingen höjdare..
Åsa-nisse kommer förresten härifrån. Bara 2-3 mil från där jag bor. Eller iallafall John Elfström som spelade Åsa-nisse. Jo, han var jämtlänning. Har för mej att filmerna spelades in i stockholmstrakten. Iallafall en del.

[Murre o2]

Alla filmer utom den första spelades in i Täby med omnejd, norr om Stockholm, eftersom Svensk Talfilms ateljéer låg i Täbysamhället Skarpäng.

[marve]

Nutte var född i Ovansjö, Gästrikland innan föräldrarna flyttade till Aspås.

[Murre o2]

Så har jag varit tillbaka på IC, kom som vanligt en stund innan så jag kunde gå runt i maskin hallarna och kolla vad som hänt. Min gamla grupp var det inte mycket med, R-O och min ersättare S hade gått i pension och inga ersättare var hittade ännu. Tjejen från fabriken är ju enda medlemmen just nu och som en jag talade med sade "när du och R-O försvunnit har den mesta kunskapen också försvunnit". Jag skulle kolla in kabel linjen men där var en hel delegation från Svenska Kraftnät så jag vände Annars var det många nya ansikten, men också många som var kvar och var glada att se mig. Några damer sade att jag inte såg en dag äldre ut än när jag slutade för 10 år sedan! Värmer även om det är lite överdrivet

[Murre o2]

Julbordet var givet vis inte inne på IC eller fabriken så jag måste ju ta mig in på Innovation Centret som besökare. Inte det lättaste, visade sig när jag kom till entrén att det var nytt system. En skärm där man skall skriva in namn och kompani och telefon nummer samt personen/värden för besöket så får värden ett mail om att hämta sin besökare.

Krångligt värre när jag inte visste vilka som var kvar av mina lämpliga kontakter! Men jag fick tag i en jag kände som skickade ut en chef som var ny för mig men som sade att hon fått en uppdatering om vem jag var och skrev in sig som värd. Så fick jag ut en lapp med streckkod att bära med mig och sedan läsas av vid utpasserande.

Krångligt värre men säkert ännu värre att komma in som ex anställd på ex Volvos tekniska center... Men trevligt att gå runt och mötas överallt av hejande forna kollegor som var glada att se mig och frågade hur läget var o.sv. Det kan jag leva på länge, för att vara noga, ett år till nästa gång. Så krångligt att ta sig in att jag inte tror det blir något spontant besök innan

[Murre o2]

Upptäckte att jag hade en reklam fällkniv från Buss

Mindes inte att jag hade den, fick en när vi förhandlade med Buss folket när vi planerade att bygga en produktions anläggning i Stenungsund men den blev beslagtagen av säkerhets tjänsten på flygplatsen i München. Jag upptäckte när passerat säkerhets kontrollen på Landvetter att jag glömt att jag hade fällkniven i fickan när jag skulle flyga till München men de hade inte upptäckt den! Anade att det skulle bli värre att få med den hem igen... Och mycket riktigt, säkerhets kontrollen på Münchens flygplats hittade den direkt, bara att lämna över den

Men råkade öppna kniv bladet på denna idag och visst hade jag fått en ny som ersättning av buss folket vid ett senare tillfälle, bara förträngt det då det var kniven jag miste som fastnat i minnet. Så kan det vara och denna kniv har legat i en låda i 15 år nu

[Murre o2]

Som lastbils chaffis så hjälpte man ju varandra vid behov men när jag tänker tillbaka så minns jag nästan bara när jag fått hjälp Kan vara att de tillfällena då jag behövt hjälp är de som fastnat bäst i minnet... Men de när jag behövt hjälp som jag minns är ju när jag satt på vägen till Marstrand med en kranbil som stod som reserv på åkeriet, jag skulle leverera en tvättmaskin till staden ute på ön. Men batteriet var dåligt när jag skulle starta den så vi fick hjälpa igång den med startkablar, inte så konstigt tänkte jag när den stått länge, laddar upp sig på vägen från Göteborg till Kungälv där jag hämtar maskinen. Så långt var allt väl men var dags för rast/vila när Gullbringa och jag gjorde misstaget att stänga av motorn. När rasten var slut var strömmen också slut Fick stoppat en lastbil som passerade och han drog igång mig, Tack om du läser detta.

Nästa var när jag tippade ett lass lera vid Bohus, hade bråttom och när flaket var tomt slirade det bara så jag stod där jag stod. En passerande lastbil drog upp mig

Nästa var värsta fallet, var ju när jag blev stående ensam med tomt batteri i en bergstunnel utan belysning med en kilometer till närmaste utgång. Efter trevat mig fram steg för steg i beckmörkret kom jag till slut ut nära Örgryte hotell och högg en passerade lastbil. Att övertala en chaufför jag inte kände att köra ned i en mörk tunnel för att bogsera igång min Scania var inte det lättaste men han ställde upp och jag kom därifrån, Tack igen!

Jag minns mest att jag dragit upp personbilar ur dikena när jag körde plogbil, drog upp kollegan från GB lastbilscentral ett antal gånger när vi plogade ihop men det räknar jag inte.Likaså när jag drog loss min kompis Lasse när vi hade det famösa jobbet att sprida grus på civilförvarets parkering och vi båda fastnade i leran vid varje lass. Lasse pratar om den veckan varje gång vi möts Det var då jag kom på den lysande iden att om jag backar och sprider kör jag hu på mitt eget grus hela tiden och fastnar inte. Tycker fortfarande att iden var bra men jag fick. aldrig veta om det fungerade, jag satte ju full fart bakår, ryckte i spridare stammen utlösning och inget hände, en sten hade satt sig i kläm i mekanismen så den satt fast Så jag brakade baklänges ned i leran med flaket uppe och körde fast så illa att vi fick lämna bilen där över natten, var ju givetvis dagens sista lass... Tur jag inte krängde flaket på kuppen! Nästa dag fick vi börja med plankor och domkrafter för att få loss bilen, men iden tror jag på. Men vågade inte prova den igen

[Murre o2]

Jag har ju berättat om den där upplevelsen i berget förr men jag glömmer det aldrig, känslan när jag stod där ensam framför lastbilen med bara parkerings ljuset som lyste några meter innan kompakt mörker. Ingen skulle hitta mig på väldigt länge om jag inte försökte ta mig ut men risken att gå in i den ojämna bergväggen var överhängande. Jag visste nu hur en blind känner sig, jag önskade mig verkligen en vit käpp! Men jag hittade inget att använda som käpp så jag fick vifta med armarna framför mig när jag gick in i mörkret. Ett steg i taget och vifta framför mig, åtminstone fanns det inga stenar kvar på tunnelgolvet att snubbla över. Det var just det upprensningen av de sista stenarna som jag och en lastmaskin jobbat med innan jag blev stående. Jobbet var ju klart, min tidlapp påskriven av plats chefen som sedan kört iväg i sin tjänstebil liksom lastmaskinen gjort medans jag klättrade upp i lastbilen.

Det var som sagt hemskt att treva sig fram i kolmörkret man inser inte hur mörkt det verkligen är om man inte varit med om det, ingen skillnad om jag blundade eller öppnade ögonen. Rena undret att jag tog mig ut utan att gör mig illa, hade det varit en slät vägg hade det bara varit att följa den med en hand och traska på men nu var det väldigt grovhugget berg i sidorna. Men vilken lycka när ljuset från tunnel mynningen började anas, på darriga ben kom jag ut till slut

[Murre o2]

Har väl skrivit lite om det förr men lite mer om mi karriär på ABC fabriken. Började ju som springpojk men som 16 åring hamnade jag kort tid hos målarna för att hjälpa till med att måla fabrikstaket i plåt med en silverfärg.
https://fkmv.kulturhotell.se/items/show/28442

Den andra killen var ju mycket äldre så han fick bestämma. Var soligt och stekhett på taket och arbete tempot var inte det högsta Törstiga blev vi också i värmen så min partner föreslog att vi skulle lägga ihop pengar så skulle han köpa pilsner till nästa dag. Så blev det och törsten kunde vi stilla men jag tålde nog inte så mycket för när arbetsdagen nästan var slut halkade jag i den våta färgen och kanade iväg nedför taket i färgen. Liv linan rädda mig så jag kunde kravla upp men jag skulle åka buss hem med de nedsmorda byxorna. Enda att göra var att tvätta dem i kristalloljan vi hade som lösnings medel. Fungerade men jag stank verkligen på bussen hem

Efter ett par veckor lades målar projektet ned och jag hamnade på skridsko tillverkningen istället.

[Sparrow]

Det där med att sprida grus baklänges ser man nu o då på youtube. Verkar va vanligt bland amerikanarna.

[Murre o2]

Ja, synd jag inte vågade testa det igen men risken att kränga flaket om spridarstammen inte öppnar och hjulen på ena sidan sjunker i leran var för stor. Såg en lastbil kränga flaket en gång, ingen grann syn, rep kostanden måste skyhöga av skadorna att dömma. Var nära några gånger själv, inte alltid man kunde stå plant när man skulle tippa och om det var tung lera som klibbade fast var det kris några gånger när man körde upp flaket och det började luta mer och mer innan det släppte. Det enda man kunde göra då var att rusa motorn så flaket skulle gå upp så snabbt som möjligt och hålla andan.

[Michael Meier]

Ungefär som att ha 800kg i famnen i en grip på frontlastaren, lyfta i topp och åka fort åt något håll.