@mimek
Satelliten själv är den allra mista delen. Jämför det med en bilverkstad/tappstation. Du leverar en bil i delar till en en plats där det inte finns någonting. För att bygga ihop bilen måste du då ta med dig hela din verkstad och maskiner. Dessutom tappstationen för att tanka bilen. I Kourou finns det naturligtvis mycket men inte nödvändigtvis det vi behöver för att bygga ihop och sluttesta vår satellit.
@Skru`are
Fortare ja, men skulle not inte hjälpa de som måste "köra" Satelliten.
Som sagt, 2017 hände en hel del saker som gjorde att vi försenades ett år. Det låter kanske mycket, men att bygga något nytt, ta ut en elektronisk enhet for att laga den, eller skriva ny aller modifiera mjukvara för att komma över ett problem innebär mycket arbete och testning. Dessutom, kan vi bara starta under cirka en månad varje 1/2-år.
Innan jag går vidare, ett par bilder kan ju vara interessant.
En bild på jonmotorena, vi har som sagt 4 stycken och de används alltid parallelt. Varje motor sitter på en slags gimbal så att man kann tippa motorn så att man till exempel får kraftriktningen att gå igenom satellites
tyngdpunkt. Detta behövs för att man inte skall inför störkrafter som sedan måste kompenseras på annat sätt, t.ex kemiska raketmotorer. Vi kann naturligtvis också tippa dem på ett sådant sätt att de producerar exakt den kraft som solen nar när den lyser på solpanelerna. Summa summarum verkar då ingen kraft som helst på satelliten och vi behöver inte „slösa“ på „dyrbart“ raketbränsle för att kompensera de resterande störkrafterna.
Här visas den öppna satelliten. „Kloten“ i bakgrunden är bränsletankarna.
Den här bilden visar en av solpanelerna. De är så vi startar, de sex segmenten (à 2.5 m vardera) är ihopvikta. Den andra bilden visar solpanelerna utvecklade (tyvärr hade jag bara en "liten" bild på min dator). De sex silverliknade punkterna är mekanismen som håller ihop det hela under starten. I detta fall använder vi Kevlarfiber som „bränns av“ av en termisk kniv. Det hela vecklas sen ut med hjälp av motorer
Här en blick på gångjärnen som håller ihop de olika panelerna. De böjda „remmarna med guld“ är flexibla ldningsbanor som för strömmen från solpanel till solpanel och slutligen till Strömförsörjningsenheten inne i Satelliten.
Den är bilden visar hela satelliten så som den kommer att monteras på bärraketen (Ariane 5). Den undere delen kallas för Mercury Teransfer Module (MTM och används huvudsakligen med sina jonmotorer för att skjuta in satelliten i en bana till Merkurius. Mittdelen, Mercury Planetary Orbiter (MPO) är den del som skjuts in i en bana kring Merkurius, d.v.s. den egentliga missionen. På sidan syns en antenn, liknar en vanlig satellitantenn, som andvänds för att ta emot ock skicka data till jorden.
Bakom „struten“ längs upp finns den japanska satelliten Mercury Magnetospheric Orbiter (MMO). MMO skjuts också in i en bana kring Merkurius men en annan än MPO. Struten fungerar som ett solskydd
Förra veckan genomförde vi den sista stora testen med satelliten i Europa innan transporten till Kourou i April. Då plockades hela „stacken“ isär och en del av värmeisoleringen togs bort.
Från vänster till höger ser man MMO, MPO och MTM.
Testen kördes exakt så som man tänker operera satelliten när den en gång flyger. Rymden och dess stjärnor planeter och annat simuleras så om man ser det från satellitens sida, är det ingen skillnad. Det var en enorm omfattande test som kördes från Europas kontrollcentrum ESOC i Darmstadt medan satelliten stod i ett renrum i Noordwijk/Holland. Vi körde 2 10 timmars skift per dag (4 timmars “babysitting" under natten) under totalt sett 10 dagar.
Allt gick till slut bra så nu är allt klart.
Om det inte finns något att berätta eller att besvara så blir nog nästa inlägget
packning och lastning av "våra" Antonovs om två veckor.