Visst kan man mäta var det är fel även med optokabel, det gör man med en sak som kallas OTDR - Optical time-domain reflectometer. Man skickar in en ljuspuls i kabeln, och i varje skarv, svets etc så kommer litegrann av ljuset att studsa tillbaka så man kan mäta det. Är det avbrott så blir det en väldigt tydlig puls. Eftersom ljusets hastighet i
glas är känd (c:a 2/3 av ljushastigheten i vakuum) så kan man på nån meter när bestämma var det är trasigt (eller hitta dåliga skarvar). Det är inget specifikt för sjökablar, så gör man på land också.
Men (långa) sjökablar är intressanta i alla fall. Så här ser en typisk sån
kabel ut (notera whiteboardpennan som storleksjämförelse):
Optokablarna är de tunna sakerna i mitten (eller egentligen är det höljet till fiberkabeln, den i sig är inte tjockare än ett tiondels hårstrå). Som ni ser så är det ett rejält hölje, det är dels till för att skydda kabeln från nötning, vassa stenar och all hantering (t.ex. om man ska lyfta upp den som Klas beskriver - den måste ju tåla att bära sin egen vikt över några kilometers längd) - men en annan sak som höljet är viktigt för är att skydda mot hajar (!). Tidigare var det rätt vanligt att dom bet av kablarna. Innanför höljet så sitter det som ni ser en ring av kopparledare, det är ström-matningen till förstärkarna för den optiska signalen. Utrfter kabeln måste signalen förstärkas på var 60:e till 80:e kilometer (det gäller på land också). På en sjökabel så måste man alltså på nåt sätt få
ström till förstärkarna (ca 150 st på en atlantkabel). Det gör man genom att mata +5000V likström in i kabeln från ena landstationen och -5000V från den andra och sen använder man vattnet som returledare.
Själva landstationen är en intressant (och stor) anläggning, med dels kraftfrsörjningen till kabeln och också transmissionsutrustningen med transpondrar etc.
Just denna bild är från landstationen för den norra halvan av TAT14-kabeln som går mellan Blåbjerg på Danmarks västkust till Manasquan i USA. Modern teknik har gjort att det numera går att göra det där rätt mycket mindre. TAT14 använde ursprungligen (och gör det fortfarande tror jag) 10 Gbit/sek transpondrar (dvs 10 Gbit/sek i varje fiberpar) med 75 GHz spaning, men numera så går det nog att skrämma upp samma kabelsystem till 100 Gbit/sek och 400G borde inte vara så långt bort heller. Nån sa att en sån här atlantkabel kostar cirka 2 miljarder dollar, jag vet inte om det stämmer, men det är i alla fall i rätt storleksordning...
Det finns hyfsat många sådana stora kabelstystem idag (denna karta är några år gammal):
Jag har aldrig varit med på ett kabelfartyg, så den här tråden uppskattade jag mycket, tack Klas!
Postat: 15:19:34, 24-11-2013
