Om storleken på en
torque converter mäts beronde på i vilket effektområde den arbetar i så är det ju flera olika parametrar som påverkar. Arbtesvartalsområde och input vridmoment vilket i sin tur bestämmer vilken rotationsdiameter, vilka skovelvinklar, stator-utfromning mm som man ger convertern. Allt detta mynnar ut i en viss oljevolym som sätts i rörelse inuti convertern och skapar hydrodynamisk kraft/rörelseenergi. Kan tänka mig att ingengörerna har nåt optimalt förhållande mellan
diameter och "tjocklek" kontra
varvtal för en viss karaktäristik på convertern. Till syvende och sist är nog den roterande oljevolymen gånger varvtalet, den "dynamiska massan", den viktigaste faktorn. Lågvarviga maskinconvertrar tenderar att ha större fysisk diameter 14"+ och uppåt, medan högvarviga dragracing convertrar ligger i segmentet 7"-8"-9".
Så de minsta convertrarna med avseende på fysisk storlek är inte nödvändigtvis för de lägsta effekterna/vridmomenten. Ökad diameter ger dessutom ökat svängmassetröghet vilket har negativ inverkan på varvtalsacceleration
Så vad händer med den "massan" om vi halverar converterns rotationsdiameter? Den minskar med kubikroten. Eller om vi vänder på det, vi säger att vi dubblar diametern på convertern så kommer kommer oljevolymen att öka med 2³ dvs 8 ggr.
Så om man har en 256 hk converter med 12" diameter och vill ha en 256/8=32 hk converter så är det ¹/₈ av oljevolymen man vill ha (fårutsatt att arbetsvarvtalen är desamma), vilket gör att converterdiametern teoretiskt minskas till 6". Om vi halverar diametern ytterligare till 3" så skulle en sån converter klara ca 4 hk om mina teorier stämmer någorlunda. Jag skulle tro att 6"-7" diameter convertra är det minsta vi kommer att kunna hitta, dvs för relativt lågvarviga 30 hk-40 hk motorer...
Det ska ju också finns en automatisk power-shift
växellåda i passande storlek.
Det blir nog dyra småbilar om man förser dem med så små automatlå
dor. Volvo/Daf valde ju av den anledningen remdrift med "snöskoter"-variatorer på 1960-1970-talet
Jag tar gärna kritik mot mitt improviserade spånande här ovan, men jag lovar att jag var nykter i alla fall...
Convertern är en svår och komplex rackare som ibland inte ens ingenjörerna kan tekniskt förklar.
När jag 1976 var på kurs på Volvo BM och en av kursdeltagarn frågade kursinstruktören varför en
momentomvandlare med fast
stator faktiskt ger sämre motorbroms än en converter med frihjulande stator så var de tvugna att kalla ner Belgiska Twin-Disc ingenjörer från konstruktionsvadelningen, och de kunde heller inte förklara varför på ett förståeligt sätt. Man drömde om att eventuellt en genomskinlig converter med rutig
olja som ändrade färg med ökat vridmoment skulle kunna vara till hjälp...