En tyristor kan också kallas för en styrd likriktare. Tänk dig en diod, men den börjar inte leda förrän det dels ligger
spänning över den i framriktningen och den dels får en puls på styringången (gate). Då börjar den leda, men så snart strömmen har gått ner till noll av någon anledning så börjar den spärra igen och kräver ny triggpuls för att börja leda nästa gång.
Motsvarande komponent men som kan leda
ström i båda riktningar heter triac.
En transistor, som finns i många olika varianter (t ex bipolär, IGBT, MOSFET) är sådan att den kräver styrsignal hela tiden medan den ska leda ström. Den går alltid att "stänga av" genom att bryta styrsignalen, men det går inte (annat än i speciella fall) med en tyristor eller triac.
Ser man historiskt på det hela så var det förr i tiden mycket lättare att styra höga effekter med tyristorer än med andra komponenter. Redan på 60-talet använde man t ex tyristorer i hastighetsregleringen på ellok, och det dröjde 20 år till innan man kunde göra transistorer som klarade sånt.