En tvåfastransformator har man ändå ingen möjlighet att koppla in till ett normalt trefaselnät. När okunnigt folk talar om tvåfas, så brukar de mena utrustning avsedd för enfas 400 V, som alltså ska kopplas in till en huvudspänning (alltså mellan två faser) i ett 230/400 V trefasnät.
På precis samma sätt som en 230 V enfasapparat ansluts mellan två faser i ett 3 x 230 V-nät (sådant som finns t ex i Norge och fram till någon gång på 90-talet i svenska fastigheter som fick sin el levererad från Banverket, även i vissa äldre villaförorter utanför Stockholm levde 3 x 230 V kvar länge).
Det kan förekomma t ex spisar med 230 V elementspänning där man kan bygla om i kopplingsplinten för att fördela om elementen mellan faserna efter tycke och smak. Det är ganska vanligt om man har 230 V-utrustning i ett 230/400 V-nät, att man låter spishällen matas från två faser (då ligger två plattor på varje fas, eller också den största plattan på en fas och de tre övriga på en annan) medan den separata ugnen får en egen fas. Men det är fortfarande inte tvåfasutrustning, utan i det här fallet flera enfas 230 V-laster som är inbyggda i samma apparat.
Tvåfas var ett påfund från slutet av 1800-talet som kom till för att slippa betala licensavgifter för trefaspatenten till AEG, Asea m fl. Ett sådant nät består av en nolla och två fasledare med 90 graders fasförskjutning emellan. Eller, i vissa fall, fyra fasledare och ingen nolla. Då betraktar man vardera fasen som ett balanserat par. Det har funnits enstaka lokala tvåfasnät bl a på industrier i Sverige men de var rätt sällsynta här. Betydligt vanligare i bl a Frankrike, Belgien och USA. Frekvensen var i Sverige oftast 25 eller 50 Hz och de fransktalande länderna förekom även 33 1/3 Hz.
I ett tvåfasnät blir huvudspänningen √2 gånger fasspänningen. Man skulle t ex kunna tänka sig ett 325/230 V tvåfasnät.
Nackdelen med tvåfas relativt trefas är att det går åt mer material (koppar, statorplåt mm) för att bygga en tvåfasmaskin med givna prestanda än för en motsvarande trefasmaskin.
När det gäller MIG/MAG-svetsar så är den stora nackdelen med sådana med enfastransformator att likriktarbryggan ger en kraftigt pulserande
ström. För att jämna ut den någotsånär måste en sådan svets ha en större spole i serie med jordledningen än vad som är hälsosamt för svetsegenskaperna, så det hela blir en enda stor kompromiss även om konstruktören inte behöver snåla till det yttersta. Och då spelar det ingen roll om den matas med 230 eller 400 V.