När det gäller kondensatorer så kan det vara värt att skilja på elektrolytkondensatorer och andra sorter.
När elektrolytkondensatorer håller dåligt så brukar det mer bero på att man har valt en olämplig typ som inte tål de elektriska påfrestningarna den utsätts för, än på att kondensatorn är av "dålig kvalitet". Sånt händer ofta om en legotillverkare försöker pressa priset på en produkt, en o- eller halvkunnig inköpare väljer den billigaste kondensatorn som har rätt mått, kapacitans och märkspänning istället för en som uppfyller alla krav konstruktören ställde på ESR, rippelströmtålighet mm.
Om det ingår elektrolytkondensatorer för högre spänningar (över ca 100 V) i en apparat, så går de ofta sönder efter en stunds drift om prylen har legat oanvänd i flera år först. Läckströmmen ökar nämligen när en elektrolytkondensator är spänningslös, och om man då lägger full
spänning på den på en gång utan att "formera", blir den snart så varm att den exploderar eller elektrolyten pyser ut genom sprängblecket. Vill man inte koppla loss kondensatorerna och formera dem en och en med ett separat nätaggregat, så brukar det i praktiken gå ganska bra att först bara köra igång apparaten kanske en halv minut, låta den stå spänningslös en timme, sen ha den igång 2-3 minuter, vänta en timme till, låta den stå på 10 minuter. Om ingen kondensator känns varm därefter så vågar man anse att allt är i ordning, annars kanske man ska göra några fler "kortkörningar".
Papperskondensatorer, som är vanliga för radioavstörning mm, kan dra åt sig fukt och få hög läckström om de inte används, speciellt om de utsätts för fukt, då brukar de ta eld eller explodera efter en stund.
När krafthalvledare går sönder utan förklaring så beror det ofta på att de har fått dålig kylning, t ex för att skruvarna som höll dem mot kylflänsen var lösa eller det värmeledande fettet hade torkat ihop. Det är förvånansvärt vanligt med montageslarv - t ex trådbitar eller lödtennstänk som har klibbat fast i det värmeledande fettet och gör att t ex en transistor inte kommer att ligga an ordentligt mot kylflänsen hur hårt man än drar åt.
I switchade eller tyristorstyrda konstruktioner, sådant som finns i många svetsar, så finns ofta RC-nät (
motstånd i serie med en liten plastfoliekondensator) parallellt med krafthalvledarna för att dämpa spänningsspikar och resonanser, den kondensatorn utsätts ofta för större växelströmmar än den tål i längden, och det blir avbrott i den så småningom varvid även den halvledare som skulle skyddas går sönder. Sådana fel var mycket vanliga i TV-apparater på 70-talet.
Ibland ser man apparater där alla jackbara kontaktdon är infettade med någon slags
vaselin eller kontaktfett. Verkar ha varit särskilt populärt i USA på 70- och 80-talet. Det brukar inte fungera bra i längden, efter ett antal år torkar kontaktfettet ihop och det blir stora problem med glapp även om kontakterna har hållit sig oxidfria. Stiften brukar vara lätta att rengöra, men det kan vara värre med hylsorna. Jag har varit med om prylar där man fick köra alla instickskort i ultraljudstvätt för att få kontaktdonen rena.
Kretskort som inte är skyddslackade får ofta problem med krypströmmar pga smuts och fukt. Ännu värre kan det vara om de är dåligt lackade med en lack som bubblar sig och flagnar av, då kan det krypa in fukt under lackskiktet som aldrig torkar.
