Att förstärka rör som är i en utmattningsutsatt
ram är ingen sak att hålla på och gissa med. Tycker jag. Övergången från förstärkningen till grundmaterialet ska vara kunskapsmässigt på olika sätt. Dels ska utformningen av förstärkningen både i formen och i styrkan vara bra sen ska svetsning vara rätt gjord. Svetsningen ska vara gjord med kunskap om materialet också.
Att bara göra, brukar som vanligt gå bra men frågan är om en hojram inte är lite som att experimentera på måfå när man gör hembyggt flygplan.
När man reparerar och förstärker är det många som helt olämpligt gör "rejält" starka förstärkningar. Vet man inte hur prylarna belastas kan man riskera göra skarven där påkänningarna växlar kraftigt. Sen lägger man ju svetsen där och påverkar materialet som aldrig blir bättre av en smältning/kylning. Som lök på laxen har man nu också en fog/punkt där det oförstärkta materialet på väldigt kortsträcka ska ta över all last från den kraftiga förstärkningen. Inget bra alls.
Exempel. Tänk att du gör en pilbåge. Den är fint avsmalnande för att ta last från handen och strängen på ett perfekt sätt. Sätter du en kraftig lite längre rörbit på mitten kommer man förr eller senare bräcka bågen precis där röret är. Det är för skarp övergång.
Se här hur Cranab har jävlats, konstruerat och svetsat bommens infästning mot förstärkningarna för att få det samverkande och utmattningssäkert. På en
kran vill man inte svetsa alls på ovan/undersidan men mycket mitt på sidorna. För där är belastningen minst. Jag konstruerar lyftmaskiner så jag vet hur fint och snabbt saker brakar av när folk försökt reparera "starkt" men fel.
