Man utnyttjar ju också ibland i järnvägsvärlden att rälsen är mjuk. Åtminstone sedan 1910-talet har det ingått s k rälskontakter i signalsystemen. En rälskontakt är en liten strömbrytare som - förvisso med rejäl utväxling, från början ofta med hydraulik som använde kvicksilver som hydraulvätska - känner av rälsens nedböjning mellan två sliprar för att avgöra att ett hjul på ett fordon passerar.
Och redan på 1800-talet lärde man sig att risken för rälsbrott ökar om rälerna är gjorda av för hårt stål. Sandvikens järnverk hade en del problem där, eftersom de tillverkade räls av bessemerstål, som i och för sig var av för sin tid utmärkt kvalitet men led av bessemerprocessens inneboende problem att för varje charge som tillverkas, har man bara en chans att bestämma kolhalten och det fanns ingen möjlighet att rätta till den i efterhand. Man var alltså tvungen att hålla ganska vida toleranser på kolhalten för att inte behöva kassera alldeles för mycket stål, och då blev det räler valsade av en del stål som hade kolhalt i högsta laget och alltså var för hårt.
