Berättelse om vår katt.
Orkade inte skriva så jag kopierade texten från min sambos blogg.
Följde med lite annan info oxå, men orkade inte redigera.
Denna älskade katt var inte som nån annan katt jag/vi haft genom åren.
Märktes att allt inte stod rätt till med killen (inavel dock inte vi som avlat)
Men speciellare katt får man leta efter.
Känns väldigt tomt trots att det bara är en katt.
Men så (BARA) är det inte längre
[Från sambons blogg]
Senaste dagarna har gått i uppförsbacke. Jobbigt att se Fredrik, vars smärttillstånd påverkar honom både fysiskt och psykiskt. Kamremmen som for på bilen. Advokaten som inte sköter sitt uppdrag. Kennelhostan som lägrat sig bland SWB Skellefteås hundar och därmed orsakat oro och brustna tävlingsdrömmar. Jag tyckte - och trodde - därmed att det fick vara bra med olyckor nu.
Tji vad jag bedrog mig.
Sent på onsd kväll hittade vi blodspår inne i huset. Förstod inte var de kom ifrån - kunde det vara Fella som äntligen börjat löpa? Nej, inga andra tecken hos henne. Kollade igenom hundar och de två katter som vi hittade och de uppvisade inga sår.
Somnade framför TV:n och väcktes vid 00.30 av Fredrik som sa "Nu vet jag vem som blöder". Då hade katt nr tre krupit fram. Och på ena bakbenet, precis vid hasen, hade han ett ordentligt sår. Lyckligtvis verkade han inte ha särskilt ont och det blödde inte längre men han använde inte benet.
Efter att ha tagit beslut om att kontakta veterinär direkt på morgonen genomled jag en orolig och tämligen sömnlös natt. Upp tidigt, göra sig i ordning för arbetsresa upp till Norrbotten och samtidigt försöka få tag på veterinär. Dessutom började min advokat ringa... flera gånger... men jag orkade inte svara. Tyckte väl i o f s att han kunde få svettas lite. Han lämnade nåt urskuldande meddelande om att han utläst i mitt mail att jag missförstått honom och snälla, kunde jag inte ringa honom. PFFTTT...
Fick tid 9.30 hos veterinären. Samma tid som avfärden från Skellefteå norrut skulle ske. Ringde snälla mamma som lovade möta upp på Veterinärstationen. Så iväg med älskade katten Wilbur, som stoiskt tillbringade morgonen med de andra två katterna och hundarna (det märktes på alla fyra att de reagerade på Wilbur, de lämnade inte hans sida och nosade försiktigt på honom hela tiden), gick på lådan och åt i vanlig ordning. I bilen fortsatte telefonen att ringa. Fortfarande advokaten - som denna gång också ville meddela att vi fått ett förlikningsförslag från (den j*vla) byggaren, från skolan där jag extraknäcker och där personalen behövde akut handledning utifrån en elevs suicidförsök, från det familjehem som skulle följa mig på resan till Norrbotten... Väl hos veterinären kastade jag i stort sett över kisse i armarna på mamma och stressade vidare.
Väl i bilen, på väg norrut efter E4:an, tog jag mig tid att ringa tillbaka till alla som sökt mig. Professionella masken på! Och mitt bland dessa samtal ringde så veterinären... sa att hälsenan på älskade Wilbur var av... och att det inte fanns något att göra annat än låta honom somna in.
Vilken j*vla pseudosituation. Ringde Fredrik som blev jätteledsen förstås. Satt i baksätet på bilen och försökte hålla tårana tillbaka. Tänkte på underbare Wilbur, som vi bara fått ha med oss sedan i somras. Den vackert stålgrå kissen som vi bokade som nyfödd och sedan hälsade på regelbundet ända tills han fick flytta till oss. Omtänksamme Wilbur, som älskade hundarna och varje kväll gosade med Fella medan hon låg och myste. Tuffe Wilbur, som försåg oss med näbbmöss och småfåglar som vi brukade hitta ihoptorkade under allehanda skåp och bänkar i köket. Specielle Wilbur, som liknade Gunde Svan med sina tättsittande ögon.
Genomled dagen och lyckligtvis gick det bra att hämta ungdomen på en låst SiS-institution för flytt till familjehemmet. Åkte sedan till mamma och pappa för att hämta Wilbur. Gjorde ett kort stopp hos barnen hemma hos deras pappa för att berätta vad som hänt och för att låta dem ta förväl av kisse. Många tårar blev det...
Så var dagen slut. Dagen då ljuset aldrig liksom kom. Skönt med försonande sömn och med förhoppning om att kunna vakna upp till en bättre dag.
Ja just ja... Vad advokaten ville? Jo, minsann hade inte (den j*vla) byggarens advokat lyckats hitta 50 000:- på ett konto som han erbjöd i förlikning. 50 000:- som jag alltså definitivt skulle ha gått miste om ifall jag följt min advokats linje och "lagt locket på". Fast luttrad som jag är i detta ärende, sa jag att jag inte godtog några förlikningsdiskussioner förrän dessa pengar fanns utanför (den j*vla) byggarens räckhåll, antingen på ett transaktionskonto eller på min bank. Min advokat tog detta updprag med sig till den förberedande förhandlingen och sen hörde han inte av sig mer. Så hur det gick i den frågan för ni höra mer om sen...
Originalets URL: http://i143.photobucket.com/albums/r132/Frelisac/CIMG2696.jpg
