En äldre släkting till oss hade en schäferhund. Hunden vaktade över sin husse 24-7, med sitt eget liv om så krävdes.
Hur och varför det blivit på detta sätt vet jag ej, bara att det var så...
Nåväl, en gång när vi var och hälsade på hos släktingen, jag var kanske 5-6 åt gammal, gick schäfern till attack mot min far! Som en blixt från klar himmel. Tyckte nog mina föräldrar, men det fanns en anledning om man betänker den roll hunden fått/tagit. Som livvakt åt husse.
Upprinnelsen till attacken var helt enkelt att pappa vände sig mot släktingen (sin morbror) och skulle borsta bort lite skräp från hans axel med handen. Hunden kopplade direkt det som en attack på husse och "gjorde sitt jobb" helt enkelt och stod upp för Husse. Logiskt ur hundens perspektiv, men kanske inte för oss hundovana!
Som tur var tog Husse omedelbart kontroll över situationen och inga skador (vad jag minns) uppkom. Men efter den dagen var alltid hunden belagd med munkorg när de vistades bland folk! Och det var väl ingen som kom direkt nära Morbrorn när hunden var med, om man säger så....
Händelsen som sådan har väl inte satt särskilt djupa spår i mig, jag är inte hundrädd även om jag känner viss respekt för hundar (särskilt okända). Min mor däremot blev väl inte mindre hundrädd efter detta! Dock har det funnits flera hundar i familjen efter detta. Vilket jag tror varit bra för både mig och min mor. Hon kunde känna att alla hundar inte bara direkt gick till attack, och jag lärde mig nog att umgås med hundar på ett sunt vis!
En viktig och lärorik händelse i mitt liv, om man tänker på det.
Till TS: slösa ingen tid och energi på personer som ändå inte är värda det!
