Muntliga avtal gäller precis lika mycket som skriftliga och det är bra, det skulle bli helt ohållbart annars. Anta t ex att den där skoteraffären gjorts upp direkt på plats och pengar bytts mot skoter. Efter det hade säljaren kommit och velat lämna pengar mot att få tillbaka skoter, vi har ju bara ett muntligt avtal så det gäller inte. Skulle det känns bra om det funkade så? Gällde inte muntliga avtal så skulle det bli orimligt krångligt med allt vad affärer heter. Det är bara när det gäller vissa speciellt utpekade områden som det uttryckligen krävs skriftligt avtal. T ex för att sälja en fastighet. Där kan man helt utan konsekvenser strunta i överenskommelse och handslag. Det är inte alltid den som missat affären tycker det är en bra ordning.
När det gäller sånt som skoter så är avtalet giltigt hur det än kommit till, telefon, skriftligt, sms, röksignaler... Har man på något sätt kommit överens så har man ett giltigt avtal. En annan sak är att bevisa att man varit överens och vad man kommit överens om. Det är svårt med ett muntligt avtal, det är som regel så att det är den som påstår något som ska bevisa det och blånekar då motparten så står man där. Skriftligt bevittnat avtal är naturligtvis långt säkrare. Men sms är ju ändå rätt bra bevisning, det skulle kunna räcka för att bevisa vad man kommit överens om, mail ligger i samma hä
rad. Naturligtvis kan motpart påstå att det där har inte jag skrivit - fast det kan man med ett skriftligt kontrakt också.
Hyggligt läge så långt alltså men sen då? Man kan ju kräva att affären genomförs. I princip skulle man kunna gå till kronofogden för detta men det är med stor sannolikhet bara en omväg. Man kan lika gärna gå till tingsrätten direkt. Får man då en dom på att skotern ska lämnas mot pengar kan man genomföra det med hjälp av kronofogden om säljaren fortfarande trilskas. Fast det finns ju fortfarande mycket som kan gå fel, sitter det t ex nån motor kvar i skotern när man väl får den och en massa andra tänkbara komplikationer.
Tänkbart är ju att säljaren sålt till nån annan. Då gäller detta: "Säljer man tvem ett; gälde skadan åter, (och böte tio daler,) och den behålle godset, som först köpte." Faktiskt är det där fortfarande gällande lag, fast det där med tio daler bryr man sig inte om längre. Vad det står där i lite klarare termer är att om det först träffats ett giltigt och bevisbart avtal om att köpa skotern och säljaren sen ändå sålt till nån annan; då ska köpare två lämna skotern till köpare ett och säljaren ska betala skadestånd för allt som kan ha drabbat både köpare ett och två.
Det kan ju också vara så att det av nån anledning inte går att få tag på skotern. Då kan man begära skadestånd. Låter väl bra så långt men man ska bevisa hur stor skadan är också. Exakt vilken skada mätt i pengar har man fått av att inte få en skoter? Känns inte lätt att komma framåt den vägen.
Problemet är också att vänder man sig till tingsrätt mm så kostar det pengar. Dels är det då en ansökningsavgift. Så är det även det där med rättegångskostnader. Är det mindre än ett halvt basbelopp (drygt tjugotusen) så får man betala sina egna kostnader men man riskerar å andra sidan inte att få betala motpartens. Är det större summa det handlar om får förloraren betala både sina egna och motpartens. Det där kan blir tråkigt. Anta till exempel att man begär tjugotusen i skadestånd och tingsrätten bara tycker att man bevisat tvåtusen. Sannolikt tycker tingsrätten då också att man var så fel ute att man får betala alla rättegångskostnader och då riskerar det att bli en dyr affär.
Förr fanns det nån slags heder, man kunde ha en del konstigheter för sig innan affär men var det överenskommet och handslag, då gällde det, nåt annat var inte ens tänkbart. Nu för tiden har vi nog många varit med om att både säljare och köpare backar ut och inte går att få tag på. Tråkigt är det och tyvärr är det oftast inte värt besväret att försöka göra nåt åt det.