Michael Meier skrev:miljöfrågorna får många sysselsatta, vi
lever ändå i våra luftslott som faller ihop när vi dör, Mats, om du tittar på miljöhysterin från en annan vinkel, vad ser du då ?
...
Finns ju jättemånga mål med livet?!
Alltså, jag tillhör dem som anser det lämpligt att skilja på miljöfrågor och klimatfrågan. Miljöfrågor är nästan utan undantag lokala, klimatfrågan global. De två rör dessutom helt olika ämnen.
Oavsett vilket ogillar jag hysteri, för hysteri skapar panik och beslut i panik blir sällan lyckat.
Miljöfrågor måste vi bli bättre på ju fler vi blir. Samtidigt används miljöargument för att kollektivisera alla, konfiskera privat mark och låta en idé, en byråkrati styra och sköta allt efter en och samma modell. En fortsatt utveckling i den riktningen är den sämsta miljöpolitik man kan föra. Liksom det också är förödande för frihet och demokrati.
Om mångfald i miljön är av godo, då måste man även inse att mångfald i skötseln av natur och miljö är den enda garanten för framgång i miljöarbetet.
Pandemin har polariserat. Dels på grund av paniken som bland annat dödsfall bland äldre skapade, som även propagandan gav stöd för. Dels för att andra kunnat visa på att varken folk eller politiker och myndigheter agerat helt rationellt. Dels för att smittan drabbat individer så olika. Dels för att vaccinet skapat splittring kring både dess framtagning och dess effekt på viruset och om dess biverkningar. Dels för nedstängningar och obligatorier splittrar.
De som litar blint på staten, dess auktoritet och experter vill ha skarpa krav som tvingar alla. För det är lugnast så. De behöver inte tänka själva.
Men vetenskap avgörs inte av auktoritet, det avgörs av observation, försök, teoribyggen och nya försök och observationer. Precis det som de så kallade foliehattarna, plattjordingarna, antivaxxarna, förnekarna och vad det nu kan vara för tillmälen som slungas ut vill se mer av. Dessa människor blir inte lugnade auktoritära och totalitära beslut i staten.
På det viset kommer splittringen föras över till klimatfrån nu när pandemin lugnar sig. Å ena sidan den ännu så länge majoritet som vill ha kraftffulla auktoritära beslut, så de kan slippa eget ansvar. Dels den växande minoritet (kanske snart majoritet) som insett att staten och auktoriteter måste ifrågasättas. I synnerhet på områden där de kräver blind lydnad.
Det förefaller som om vår moderna och i västvärlden både "fredsskadade" och normalt pestbefriade värld gjort en majoritet så rädda för döden att de fått ångest inför livet.
Vi ska alla dö. Det är till och med mer garantert än skatterna. Alla religioner, alla livsåskådningar, har som en viktig komponent berättelsen om att och ofta varför vi inte kan veta exakt när vi ska dö. De brukar också innehålla en formel för hur vi ska leva för att få ut mesta möjliga av livet och inte vara rädda för döden.
Detta tycks inte ha fungerat längre. Har moderniteten gjort oss mindre religiösa? Kanske, i en del fall absolut så. Behöver vi nya religioner som ledsagar oss bättre genom livet? Kanske. Behöver vi ett mer rationellt, kunskaps- och faktabaserat förhållningssätt till livet, till samhällorganisationen? Säkerligen.
Men det måste ändå erbjuda en tro på att livet är gott och värt att leva ända fram sin sista dag.
