Jag har snöat in lite på Banggood. Så i stället för att betala SKF 5000+ kronor för en elektronsvepmikroskopbild så köpte jag ett litet skop från Banggood. Snabb leverans, ca 700 SEK inklusive frakt. Kanske ingen herrejössesoptik, trodde jag, men så pass ändå att man kan urskilja detaljer ner till några um diameter. Det är bra, med tanke på att ljusvåglängden (ca 0,5 um) sätter en gräns för vad ett optiskt mikroskop klarar av.
Småprylar gick bra. Men när jag försökte mig på ett itusågat 6322-lager så höll plasten på att haverera. Ett ställbart stöd (kona till ett svänghjul på en gammal utombordare plus M8-skruv med liten kula på toppen) så gick det också bra.
Jag hade två lager från en och samma motor, gångtid 2400 h på båda. Det ena hade Insocoatisolering och det andra var utan isolering. Båda byttes alltså efter drygt 2000 timmars drift. Så här ser de båda lagerhalvorna ut:
Kommentarerna i bilden talar för sig själva.
I mikroskopet ser det ut så här (kommentarer i bilderna):
Och så här ser det ut med lagerhalva i Banggoodmikroskopet:
Lageranalys på SKF (svepelektronmikroskop) ger förstås bra mycket bättre bild. Men i det här fallet räcker det med ett plastigt optiskt skop för 700 SEK.
Kommentar till färgerna i den oskadade delen av lagerbanan: Spåren efter slipningen syns inte när man tittar på lagerhalvorna med obeväpnat öga. I plastskopet syns de mycket bra. Färgerna beror av att slipningen ger upphov till ett gitter, som i ett spektroskop, där kan man få fram riktigt tjusiga effekter. Inte till någon större nytta, men "til lyst" som Dansken säger.
Varför skadas lagren så våldsamt efter några tusen timmars drifttid? De ska ju vanligen hålla mellan 50 000 timmar och upp mot hundratusentals timmar. Det är vad man vant sig vid. Orsaken är kapacitivt och induktivt kopplade spänningar (induktiva dominerar i stora maskiner) och orsakar genomslag i oljefilmen så att man får gnistbearbetning, EDM. Det har ingenting med sämre lagerkvalitet att göra. Och Insocoat hjälper inte, Insocoat fungerar på traktionsmotorer som matas med 16,7 Hz och andra banmatningsfrekvenser, det var för sådana det utvecklades.
Men för PWM duger inte Insocoat. De snabba flankerna tar sig lätt igenom kapacitansen i isoleringen, den ligger mellan 5 och tiotals nF, och ibland följs en urladdning i positiv riktning av en urladdning i negativ riktning. Den isolerade ytterringen ligger kvar på positiv potential så att man kan få nära dubbla spänningssprånget vid den andra urladdningen. Dubbla spänningen ger fyra gånger högre energi. Det är det som gör att frostingen i det oisolerade lagret utvecklas till fluting i det isolerade lagret. När man har fluting su bullrar det rejält om lagret.