Den där känslan när adrenalinet slår till och man bara skriker "JÄ**** ***T"!!!!
Högerhjulen har glidit över iskanten ner i diket. Nu är det 10 cm kant upp till vägbanan eller 50cm till botten av diket.
Plötsligt fryser man inte.
Upp med slungan och i med diffspärren och testa att backa lite.
Kommer jag behöva ringa grannen eller inte?
Ångesten rinner över en och man nästan säger högt "va skulle jag ut så långt å göra? Ska aldrig utmana ödet så där igen."
Det är den där tendensen till bokstavskombination som gör det "tillfredställande" att göra vägen bredare fast det inte alls behövs. "Oj va fint det blir!".
Med en
grävmaskin är det bara att gå hem och låtsas som att man sålt den.
Tack Leif!