I Tekno's "Elektroteknik för bilar" från 1956 står att brytarkontakterna vanligtvis är tillverkade av volfram. Man kan alltså tolka detta som att även andra material förekommer, men det är mindre vanligt.
Ett gult Bosch-häfte om batteritändning från 1976 säger samma sak men med lite utförligare motivering: "Die Kontaktstellen von
Hebel und Amboß bestehen meistens aus Wolfram, das wegen seiner Härte und seines hohen Schmelzpunktes sehr widerstandsfähig und als Kontaktmaterial bestens geeignet ist."
I "Elektrische Zündung, Licht und
Anlasser der Kraftfahrzeuge", E. Seiler, från 1944, finns en lång
rad av exempel på kontaktmaterial för brytarspetsar. Silver nämns först men döms ut för att det är för mjukt, annars skulle det ha haft goda egenskaper. Legeringar av silver med t ex palladium, kadmium, koppar, platina, molybden och/eller nickel kan vara bättre.
Platina eller platinalegeringar (med t ex nickel eller iridium) är ganska bra, men för dyra för att användas praktiskt, dessutom har de problem med materialvandring (blir alltså mycket kritiskt att dimensionera kondensatorn rätt), och är känsliga för olje- och bensinångor.
Volfram är utmärkt på de flesta sätt, men det är viktigt att metallen är ren.
Det har också föreslagits att använda molybden eller legering av volfram och platina. Siemens använde beryllium för brytarspetsar.
Sintrade material typ hårdmetall har också använts för brytare. T ex volframkarbid eller hopsintrade material av volfram, koppar och/eller silver.