Maskinisten

Ja, själva kontaktytorna (som verkar ganska hårda, med tanke på att brytarfilen inte biter så bra i dom) på brytare till gamla hederliga brytartändningar, vilket material är dom gjorda av?

Här brukar alltid folk som har koll på det mesta! Google var en nitlott denna gången.

Silver var det nån som berättat för mig. bra grejjer då alltså!

Platinastifter heter de på Norsk, så det er kanskje Platina..... ihvertfall på de Norske

brytarspetsarnas kontaktytor kan nog vara gjorda i en mängd olika matrial (beroende på tillverkare) men det är troligt att det ingår någon forma av "hårdmetall" (för slitage egenskaperna) och någon form av "ädelmetall" ( för den elektriska ledningsförmågan) .....eller en något mindre "ädel" ( pga priset)

http://www.contactechnologies.com/Conta ... erials.htm

Måtte jo til med google litt, ble så nysgjerrig, ser ut til at det er brukt som Hansborg sier både Sølv alloy legeringer, Tungsten, men også Platina. Hard å file er de ihvertfall, det er vel derfor vi i Norge hadde egen Platinafil.

Det er vel ikke mye å file på egentlig, belegget er jo bare så tynt som en Ångstrøm på de.

Jag googlade på kontaktmaterial och hittade på edstraco.se en tabell med olika kopparlegeringar.
Wolfram (Tungsten) är tydligen ett vanligt legeringsämne ii kraftsammanghang.
Jag kopierade länken med läsplattan, den ser lite konstig ut.

http://www.edstraco.se/_pdf/kopparleg.pdf

I Tekno's "Elektroteknik för bilar" från 1956 står att brytarkontakterna vanligtvis är tillverkade av volfram. Man kan alltså tolka detta som att även andra material förekommer, men det är mindre vanligt.

Ett gult Bosch-häfte om batteritändning från 1976 säger samma sak men med lite utförligare motivering: "Die Kontaktstellen von Hebel und Amboß bestehen meistens aus Wolfram, das wegen seiner Härte und seines hohen Schmelzpunktes sehr widerstandsfähig und als Kontaktmaterial bestens geeignet ist."

I "Elektrische Zündung, Licht und Anlasser der Kraftfahrzeuge", E. Seiler, från 1944, finns en lång rad av exempel på kontaktmaterial för brytarspetsar. Silver nämns först men döms ut för att det är för mjukt, annars skulle det ha haft goda egenskaper. Legeringar av silver med t ex palladium, kadmium, koppar, platina, molybden och/eller nickel kan vara bättre.
Platina eller platinalegeringar (med t ex nickel eller iridium) är ganska bra, men för dyra för att användas praktiskt, dessutom har de problem med materialvandring (blir alltså mycket kritiskt att dimensionera kondensatorn rätt), och är känsliga för olje- och bensinångor.
Volfram är utmärkt på de flesta sätt, men det är viktigt att metallen är ren.
Det har också föreslagits att använda molybden eller legering av volfram och platina. Siemens använde beryllium för brytarspetsar.
Sintrade material typ hårdmetall har också använts för brytare. T ex volframkarbid eller hopsintrade material av volfram, koppar och/eller silver.

Jag upphör aldrig förvånas av vilken guldgruva av kunskap det finns här! Stort tack för alla svar!

Värt att poängtera är att de är belagda, dvs filar man för mycket så försvinner beläggningen och man får fila väldigt ofta sen.............Att fila är alltså ingen gångbar metod att få friska brytare, möjligen att få igång nåt som stått och fått oxid på ytorna. Sen byter man dem.

Det nämndes i den tyska boken från 1944, att man hade gjort försök att göra kontakterna av billigare material, hopvalsat med ett tunt skikt av t ex volfram. Men det påpekas också att volframbrytare blir bättre om materialets valsnings- eller dragningsriktning går i samma riktning som strömmen ska gå genom dem. Det är alltså bättre att göra brytarna av avkapade bitar av tråd- eller stångmaterial än att stansa ut dem ur en plåt.

Mitt intryck är att den vanligaste orsaken till att brytare blir dåliga efter filning är att material från filen, eller ännu värre, från t ex smärgelduk fastnar i brytarkontaktens ytor. Eller också att det i största allmänhet är oljigt och smutsigt omkring brytarna. Eller att de är felskränkta så att kontakterna inte ligger plant mot varandra.

Min gissning är att ytorna på kraftkontakter typ brytarspetsar inte belagda, möjligtvis polerade.
Belagda kontakter är vanligt i småsignaltillämpningar och då ofta guld på silver/silverlegering.
Guld som är en mycket ädel metall har till uppgift hålla kontakternas övergångsresistans låg vid låg spänning/ström.
Tittar man på databladet för ett relä med guldplätering så är övergångsresistansen vid 10ma/20mV typ 100mOhm.
Det behövs en viss spänning/ström för att bryta igenom ytskiktet på kontaktytorna.
Vid högre ström/spänningar så är kontaktresistansen bara en bråkdel av det värdet.

Jaha. Torbjörn var lite snabbare men vi verkar vara inne på samma linje så jag skickar mitt inlägg också

Hansborg skrev:Silver var det nån som berättat för mig. bra grejjer då alltså!

Kommer ihåg att här avsågs kontaktstift i "dyrarae ändan"

Jag tror ändå att de är belagda på nåt vis för så har det alltid varit med brytarspetsar för bilar. Filar man dem för mycket och får bort ytan så oxiderar de mycket fort och man får fila igen. Men det är vad jag tror alltså........
Vad jag kan se efter lite googling så är det vanligt järn som är belagt med volfram i normala brytarspetsar för fordon.

Hansborg skrev:

Hansborg skrev:Silver var det nån som berättat för mig. bra grejjer då alltså!

Kommer ihåg att här avsågs kontaktstift i "dyrarae ändan"

Framför allt är det bra med silver i strömbrytare som ska tåla höga tillslagströmmar.