De flesta elmaskiner fungerar lika bra som både motor och
generator. Man kan säga att när maskinen väl är igång och har spänningen uppe, så kan den överföra energi i båda riktningarna mellan den mekaniska och den elektriska änden.
Men det finns ju en del praktiska problem förenade med vissa slags maskiner.
En asynkronmaskin (som t ex en vanlig trefasmotor) är beroende av att samarbeta med ett starkt elnät för att kunna fungera bra som generator. Om den går för sig själv så måste man dels tillföra reaktiv effekt till den (det går förvisso att lösa med ett kondensatorbatteri), och dels blir det ingen ordning alls på spänning- och frekvensreglering om man inte hjälper upp det med diverse kringutrustning (mättade drosselspolar och/eller modern kraftelektronik).
Permanentmagnetiserade maskiner (små likströmsmotorer, svänghjulsmagnetgeneratorer mm) är svåra när det gäller spänningsreglering. På en likströmsmaskin kan man alltid reglera varvtalet för att få önskad
spänning, om det rör sig om växelström så kan man ta till kraftelektronik (tyristor/triac -anordningar).
Seriemotorer är ganska svåra att använda som generator, om man inte kopplar om och ordnar separatmatning av fältlindningen. De lämnar endast likström som generator, även om de går att köra på både lik- och växelström som motor. Möjligen kan man få en seriegenerator att fungera i ett system med konstant
ström och varierande spänning beroende på belastning (Thury-systemet för kraftöverföring med högspänd likström, som användes i en del anläggningar i Schweiz och Frankrike då förra seklet var ungt).
Ser man på en Dynastart (och för den delen även på startgeneratorer av andra fabrikat, som inte använder just det varumärket), så är det en helt vanlig likströmsmaskin med en enda
rotor som används för maskinens båda
roller, men dubbla uppsättningar fältlindningar. En grov serielindning med få varv som används när den går som
startmotor, och en shuntlindning med många varv av tunn tråd som används då maskinen går som generator.