wol skrev:Det fins bara två sätt att koppla in reservelverk på.
Enfasverk kopplas lämpligast in med några förlängninskablar till det som man vill ha inkopplat och på ett trefasverk kan man koppla det på enfasutaget men det är bättre att koppla in en liten byggcentral till trefasutaget för att sprida belastningen över alla faser och glöm inte att jorda via ett jordspett.
Det bästa är givetvis att instalera ett elintag och koppla in allt på en
kabel och anpassa elanvändningen effter elverkets kapasitet.
Elintaget måste ha en fristående
jord och det är detta som elbolager vill kontrolera för att godkänna insalatjonen.
Många tror att det räcker att skruva ur huvudsäkrinarna vid en fulkoppling men vad dom missar är att jorden fortfarande är inkopplad och där kan det gå
spänning bakvägen ut på nätet vilket är livfarligt.
Det fall som kan bli farligt om man har anslutit ett elverk innanför avstängd huvudbrytare, men där PEN-ledaren inte är bruten i ens egen central är följande:
PEN-ledaren är bruten någonstans mellan kunden och nätstationen (distributionstransformatorn), och därmed är kundens ände av PEN-ledningen inte längre förbunden med nätstationens jordtag.
I kundens anläggning som matas av hans eget elverk (eller för den delen i elverket) uppstår jordfel på en fas. Eftersom PEN
saknar jordförbindelse så uppstår ingen nämnvärd överström men däremot blir PEN spänningssatt då en fas ligger mot jord. När nu en linjemontör ska arbeta i den felaktiga nätstationen, skarva servisledning eller vad det nu är, så är det risk att han får
ström i sig när PEN-ledaren ska skarvas ihop - ena änden har 230 V, andra änden är jordad i nätstationen.
En sak till som är värd att tänka på är att en vanlig huvudbrytare inte har synligt brytställe, och alltså inte duger för att frånskilja en anläggningsdel som det ska utföras arbete på. Man kan inte se med blotta ögat att alla poler verkligen har gått ifrån, man ser bara att spaken står i frånslaget läge.
En tredje sak är att förr i tiden hade ju de flesta
hus ett ganska bra lokalt jordtag i form av järnröret för inkommande vattenledning, som vanligtvis via värme- och vatteninstallationerna var förbundet med diverse skyddsjordade elapparater (cirkulationspumpar, oljebrännare, elvarmvattenberedare mm). Men numera är det ju mer och mer vanligt att inkommande vattenledning är en polyetenslang, så då blir den eventuella jordningen synnerligen högohmig och ingenting alls att lita på ur elkraftsynpunkt.
Trefas småelverk bör INTE belastas hårt med enfaslaster, det är risk både att bränna generatorns statorlindningar och, i mer speciella fall, att snedbelastningen gör att växelspänning induceras i fältlindningen och får elektronikkomponenter i spänningsregulatorn att gå sönder. Dessutom är en trefasgenerator ofta så "vek" då man ska ta ut enfasström, att även ett ganska rejält tilltaget elverk inte räcker för att dra igång en enfas asynkronmotor som kräver hög startström (t ex kompressorn i en frys).
Så om det huvudsakligen är enfaslaster man vill driva med elverket, köp INTE ett trefaselverk!
Om man trots allt MÅSTE ta ut enfasenergi ur ett trefaselverk så är det bättre att ta ut den mellan två faser (alltså vid 400 V) än mellan en fas och nollan (230 V). Om enfasutrustningen som ska drivas är avsedd för 230 V, så löser man lämpligen problemet med en sparkopplad transformator 400/230 V.
