Jag må kanske vara lite konservativ, men jag föredrar definitivt ett gammalt analogt oscilloskop med katodstrålerör framför ett billigt digitaloscilloskop. Det finns bra digitaloscilloskop också, men sådana har man inte råd med som privatperson. Utmärkta analoga skop, av sådana slag som fanns hos varenda tv-reparatör, i klassuppsättningar på alla gymnasieskolor osv förr i tiden, brukar man kunna få gratis om man håller sig framme vid rätt tillfälle. Det dyraste oscilloskop jag har skaffat efter ca 1990, fick jag lämna en vetelängd i byte mot.
Bandbredd på 1 MHz räcker i de flesta fall även om 10-20 MHz kan vara bra att ha någon enstaka gång. Och när inte det räcker, skulle man helst vilja ha bandbredder uppåt 1 GHz (t ex några gånger när jag har varit inblandad i att felsöka misstänkta konstruktionsfel i hårdvara för ethernet eller USB). Oscilloskopet bör absolut ha två kanaler, "riktiga" triggkretsar och alltså inte bara synkronisering, DC-kopplade Y-förstärkare och möjlighet till XY-koppling.
Några andra exempel på fall där en medelmåttlig maskinist kan ha användning av oscilloskop:
-Som "komponentprovare", för att kanske inte direkt mäta på men åtminstone bedöma skicket på spolar, kondensatorer och halvledarkomponenter genom lissajousfigurer.
-För att titta på datasignalering på t ex CAN-bussar, RS-485, RS-232 etc för att hitta fel av typ halvtrasiga drivkretsar, saknade termineringar, överledning till
jord etc.
-Kolla signaler från ABS-givare och liknande saker för att se om det t ex saknas pulser någonstans på varvet.
-Leta "raspighet" och glapp i olika sammanhang, t ex spjällägesgivare och andra potentiometrar.
-Titta på signal från lambdasonden på en bensinmotor, kan vara mycket användbart för att avgöra om den kanske börjar bli halvtrött men inte så dålig att bilen sätter felkod för den, eller för den delen för att se om olika cylindrar verkar leverera avgaser av olika kvalitet.