Ett annat intressant mellansteg mellan den analoga och digitala världen är ju spänning-till-frekvens-omvandlare (VFC).
Ett motorstyrsystem där alla analoga signaler går via sådana, så att microcontrollern bara behöver mäta ett antal olika frekvenser, är det som sitter på de gamla 3-cylindriga Polaris snöskotrarna med insprutning från tidigt 90-tal. Men där är det ändå
analog signal från alla givare (motortemp, lufttemp, gasspjälläge, batterispänning, kanske någon fler) till styrdonet, och VFC:erna sitter på samma kretskort som microcontrollern.
Även Bosch har gjort en liknande lösning, i insprutningssystemet LH 2.2 som väl är mest känt för att ha suttit på många Saab och Volvo omkring 1986-88. Där hade man en vanlig A/D-omvandlare för alla långsamma signaler, men signalen från luftmassemätaren gick till en VFC. Dess utsignal mättes dock inte av microcontrollern, utan den användes för att klocka en extern räknare som för varje gång förinställdes på lämpligt värde av microcontrollern. Tiden det tog för räknaren att räkna ner till 0, blev öppningspuls för spridarna. Anledningen till att man gjorde på det krångliga sättet var förmodligen att man hade en tämligen torveldad microcontroller, Intel MCS-48-serien, till förfogande, och insåg att den helt enkelt inte skulle hinna med att göra de där beräkningarna (dividera luftflöde med motorvarvtal för att få fram öppningstiden) för varje varv. Alltså lättare att lägga divisionen i hårdvara istället.
Samma VFC-lösning tycks ha hängt med även i de allra äldsta LH 2.4 (jag har ett sådant styrdon liggande, som kommer från en Saab 900), och det trots att 2.4 har en mycket vassare microcontroller. Men när man lite senare vågade höja klockfrekvensen från 6 till 12 MHz, kunde man avskaffa VFC:n även där.