RS-232 kan vara av lite av varje. Enligt äldre versioner av specen (1960-80-tal) kunde spänningarna vara upp till ± 25 V eller något sådant, numera nöjer man sig med ± 12 V, alltid med en serieresistans på någon kohm för strömbegränsning. Mottagaren ska reagera på ± 2 V, ofta ligger omslagspunkten vid
ungefär +0,7 V mot
jord. Det finns (inte helt normenliga) RS-232-snitt som inte skickar ut mer än ± 5 V men som ändå fungerar drägligt med korta kablar, bl a kunde man en gång i tiden stöta på sådana i vissa laptopdatorer.
Nackdelen med RS-232 är att den är så högohmig och inte impedansanpassad mot kabeln, så det är kabelns kapacitans som slöar ner stigtiderna vid långa kablar och ställer till problem om man försöker köra med hög överföringshastighet.
Balanserade snitt av olika slag (USB, RS-422, RS-485, CAN, ethernet m fl) betraktar kabeln som en transmissionsledning och har både sändare och mottagare impedansanpassade till kabeln (vanligtvis ca 100-120 ohm för en partvinnad
kabel, det går så att säga jämnt ut med förhållandet mellan kabelns induktans och kapacitans per längdenhet).