Jag är sedan länge intresserad av de gamla Björnkranarna från Lidköping. Ett av många exempel på ingenjörskonst från efterkrigstidens Sverige. Fortfarande är Björnkranarna vanliga, och de får ofta tillbringa ålderns dagar på båtvarv och annat. Genom sin robusta konstruktion lämpar de sig väl för användare som inte är sådär petnoga med oljebyten, utan mer är ute efter funktionen.
Det faktum att elva och trettontonnarna dessutom är förnämliga då det kommer till att bära last gör dem förstås inte mindre attraktiva.
På trettontonnarna var klassningen gjord på fyra meters radie från svängkransen. Dock var den hydrauliska bommen väldigt tung, och lyftkurvorna svek snabbt då man började lägga ut. 1100 kilo vill jag minnas att den lyfte på sexton meters radie. En trevlig maskin att lyfta med på så vis också att den "levde", den välte inte helt plötsligt:)
Har du några erfarenheter av Björnkranar från ditt yrkesverksamma liv? har du någon kunskap om maskinerna? Dela gärna med lite i så fall.
Jag kan avsluta med att säga att björns 23-tonnare var en av de få som även klarade att påla. Något som sliter mer på en stackars mobilkran får man nog leta efter:(
Idag kör jag en 35 tons krupp istället. Men den bara lyfter. Tvekar aldrig, och berättar aldrig hur den mår. Grymt förstås, men ibland saknar jag Björn-kranen och de trevliga små samtal vi brukade ha.
