Vid en maskin är det praktiskt med en likare, eller även kallat en ytnormal, som man kan skrapa lite med nageln och man får en hyfsad bild om man är lika eller bättre än vad det står på ritningen.
På verkstan har jag en Mitutoyo SJ-301 som har en pick-up med en linjärmotor som drar en diamantnål i 20mm och dokumenterar detta. Man kan spara kurvan med alla olika mätangivelser på fil eller på pappersremsa. Eller bara läsa av direkt på displayen.
Sen har man olika några vitt skilda "metallkuponger" specialbearbetade kalibreringsytor med mätcertifikat i olika grovlekar. Säg att du ska ha Ra=0,8um. Då är det lämpligt att ta Ra=1,0um-kupongen /(inte Ra=3 eller Ra=0,1) och köra ett drag på den och "nollställa" instrumentet efter det.
Sen får man naturligtvis olika mätevärden om man mäter längs eller tvärs bearbetningsreporna, om det finns såna.
Olika angivelser är lämpade att använda utifrån vad ytan ska prestera, liksom framförallt hur den arbetats fram. Om det är en hygienyta (mitt område) som ska vara lätt att sanera eller om det är en last- och oljefilmsbärande yta. Med många mekaniska finbearbetningsmetoder typ polering med pasta kan man exvis få finfina mätvärden men man har en usel prestation då man "vikt ner" "alptopparna" och kanske även bakat igen "dalgångarna" med metall och pasta.
Inkörning/inslitning av nya råytor är ju nåt som alla vet som hört att man ska köra in en motor. Då minskar ytjämnhetsvärdet av att man sliter ner topparna och hamnar nere på en nivå där oljefilmen inte spräcks av högt yttryck över vassa toppar. Det finns säkert ytangivelser som är särskilt lämpliga för att specificera ytfinhet efter olika behov.
Motorytor, material, friktion och smörjning (tribologi) vet jag absolut inte någonting om vill jag säga eftersom Orsa har skolat spetskompetens på området (newsotech.se) som löser de mest krävande problem åt bl a NASA/EASA och formel-1 stall.
https://www.dt.se/artikel/uppfinning-fr ... s-rymdfardhttps://www.dalademokraten.se/artikel/s ... andviken-1