Men det var ju bra i och för sej.
Att jag gillar att ha något att göra nu, så jag kan gå ut en timma eller två, beror på att jag just nu är hemförlovad från allt vad jobb heter.
Jag fick en konstig episod i våras, jag hämtade plånboken i bilen på jobbet. På vägen tillbaka så vred sej min värld 30 grader ungefär, åt höger, med god fart i stegen så gick jag rätt in i en port och skallade den ordentligt medan jag segnade ner. Helt vaken, och jävligt förvånad.
Men det återkom inte så, tja jag ställde mej upp, andfådd som fan. Gick in och jobbade med ordentlig huvudvärk.
Allt var lugnt fram till början av april, jag fick kraftig yrsel om jag ställde mej upp, typ lågt blodtryck. Det höll i en vecka, jag blev andfådd varenda gång, men inte sen.
Så jobbade jag en vecka, sen dök det upp igen.
Ett besök på akuten senare (var på VC först) så var jag inlagd på hjärtavdelningen med telemetri. Jag hade ju inte ätit, och det var sent så, tanten åkte till donken och återkom med kalorier. Vi åt inne i dagrummet.
Strax efter maten fick jag en ordentlig yrsel. Jag hann aldrig tänka, när jag tittade upp fanns där mer än 5 personal iallafall, man vräkte ner mej i en säng och j*vlar vad det gick i korridoren. Några minuter senare hade jag infarter överallt i kroppen.
Tydligen hade mitt hjärta ändrat takt till 1/1 och stod bara och slog tomme, jag hade hela 312 slag i minuten. Vilket enbart är möjligt eftersom dom andra takterna saknas i hjärtat. Annars är det inte möjligt på en fläck. Problemet hette hjärtfladder. (inte flimmer)
Det blev några dagar inlagd, en ambulans och så till Linköping för Ablation. Man gick in i ljumsken och rätt upp i hjärtat och brände, medan man ligger där vaken och samtalar.
Nu skulle allt vara perfekt. Jo.. hjärtat hade ju svullnat lite.. men det gick nog över. Och så var det den där signalfördröjningen som verkade finnas.
Några månader och undersökningar senare, så konstaterades att jag fått ARVC * se längst ner sen om sjukdomen* Men kortfattat, den är allvarlig, obotlig och kan vara dödlig. Nu har jag turen att två av dom främsta i ämnet finns i Linköping och som både forskar och behandlar det.
I oktober var det färdigjobbat för ögonblicket, medan man funderade på hur det står till. Jag fick inte längre köra bil, eller göra några saker där jag kan orsaka skada på mej eller andra. Då är inte bilmekaniker nåt bra..
Hursomhelst var inte mitt jätteallvarligt. Jag skulle bara få en inopererad EKG mätare. En månad senare har man granskat mina värden, och man bestämde att jag skulle få en ICD ( avancerad variant av pacemaker med hjärtstartare i ). 20 november satte man i den.
20 December fick jag köra bil igen. Där och då fick jag också veta vilka förhållningsregler jag numera har när det gäller elektroniska prylar.
Det finns en hel del som stör. Löser ICDn ut med lilla, då är det en fet knytnäve i bröstet. Löser den ut med stora, då är det en ordentligt hästspark i bröstet och jag förlorar medvetandet. Inte jättekul kan jag tänka mej. Dels för smärtan och skräcken, men också för att man inte bör bli medvetslös med tänderna över en bromsskiva, eller fingrarna i remtransmissionen på en motor som går.
Under min tid hemma, så måste jag skingra tankarna några timmar om dagen.
Bara ta på sej, gå ut i mancaven och se vad man kan hitta på. Om man så ska plocka papper, så är man hemifrån mentalt.
Vad jag än gör hädanefter, så måste jag se till att ha skyddsavstånd till borrmaskinen, kaprondellen, svetsen osv. För ögonblicket har jag fått 50cm generellt till elektriska maskiner, men ICD tillverkaren har ju liksom en skithusrulle lång lista på ganska exakta mått.
Borrmaskin under x effekt 12", batterimaskin 5" svets upp till 180 amp om du ........ osv.. så preparationen är ju en halvtimma lång bara innan du ens funderat på hur du ska hålla svetsmunstycket så att du med en trasig armbåge, två trasiga axlar, kan hålla munstycket på angivet minsta avstånd. Så visst, hemma kan det fungera. Men på jobbet.. nej det finns inte tid eller någon som vill ta det ansvaret som arbetsgivare.
Så... förlåt min långa text här.
Men det är därför jag måste hitta på nåt att göra lite sakta.
Jag kan ju torrt konstatera att Holder är en salig mix av tysk ingen görs konst (inte ingenjör).. och japansk äkta konst, samt väl valda delar man valt att försöka maskera som sina egna påhitt.
Men även dom verkar ju stulna..
Det är förvisso en 1987a med 4000 nåt timmar på mätaren. Rostmässigt absolut okej och mer därtill, den är i bra skick.
Däremot har någon... eller några i maskinens tidigare liv valt att, hur ska vi säga... lätta den? Den har dragit en sopmaskin i tokholm, så den har försetts med 50 kula bak istället för hydraliken.
Man har plockat bort bakre hydralkolven, lyftstängerna och lite sånt (eller vad det heter?). Slangen är på plats och är pluggad, så det var ju snällt i alla fall.
Så jag är nu på jakt efter den kolven, eller någon som kan tipsa om var jag kan köpa en som passar. Även dom andra sakerna vore ju trevligt att hitta, så den blir komplett bak.
Vad jag gjort är att jag rivit ner den bit för bit så den är genomgången. Vissa reparationer har också gjorts.
Sen har jag uppdaterat den med nyare teknik (elmässigt bland annat) för att den ska bättre och trevligare att köra och ha som sin arbetsplats.
Orginaldelar, det tänkte jag på i en hel minut, när jag fick priset på en ny kylare. Jag ville göra en fin uppdatering, det blir det INTE förrän den dagen den faktiskt går sönder. Värst är väl att kylaren som är "orginal" är till kubota.
Dom i sin tur vill ha oförskämda pengar, Holder.. ja dom dubblade den summan utan att blinka.
Så var det med tysk orginalitet.
Jag ska försöka lägga in en massa bilder så fort jag hinner.
Den som finner eller vet något om bakre kolven med bihang, kan väl höra av sej till mej via PM
Är det nåt ni vill fråga om så gör det. Sjukdomen är inte helig och inte Holdern heller..
Min tur är att den som skrev det här, är min behandlande läkare. https://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=7590
(ARVC (arrhythmogenic right ventricular cardiomyopathy) är en ärftlig hjärtmuskelsjukdom som de senaste åren fått uppmärksamhet som en orsak till plötslig hjärtdöd hos unga, främst unga idrottare. Huvuddelen av ARVC-patienter är dock inte elitidrottare och insjuknandet sker i de flesta fall mellan 20–50 års ålder. Vidare sker de flesta fall av plötslig död hos ARVC-patienter inte i anslutning till fysisk aktivitet.)
