Dagsens (o)sanning - han som berättade den senast lever än!

[skogsgurra]

Tänkkte att det vore kul att se hur sannfärdiga medlemmarna här på forumet är.
Ju vansinnigare (o)sanning ju bättre.

Mina skrönor är inte mycket att hänga i granen. Men jag kommer nog på nåt om jag får tänka efter.

Tills dess - jo jag är nog lite trögtänkt - välkomnas alla som har en bra historia, sann eller inte, att dra den här.

[torbjorn_forsman]

Pappersbruket i Obbola, troligen någon gång på 1970-talet.
Fabriken byggdes om och moderniserades, bl a blev hela elfördelningen ny med nya ställverk och kontrollutrustning för både inkommande 130 kV och den interna spänningen 6 kV. De båda ställverken beställdes från olika leverantörer och affären gjordes först klar beträffande 6 kV-ställverket. När det sedan var dags att bestämma detaljerna kring 130 kV-ställverket så upptäckte man att båda leverantörerna hade tagit med var sin likströmsförsörjning med likriktare, backupbatteri mm för kontrollutrustningen. Det verkade onödigt dyrt, så man strök likströmsförsörjningen ur offerten för 130 kV-ställverket, de fick koppla på sig på den befintliga likströmmen för det andra ställverket. Lite senare beslöt man sig för att mata centralsmörjningen för pappersmaskinerna från samma likströmsanläggning.
Nåväl, ombyggnaden blev klar och fabriken togs i drift utan större problem. Något år senare skulle man rutintesta larmet för laddningslikriktaren för likströmssystemet. Skruvade ur säkringarna, konstaterade att det larmade i kontrollrummet och att det gick att kvittera larmet. Sen var klockan 16.00, och de som hade gjort testet gick hem utan att skruva i säkringarna. Fram på kvällen var batteriet så urladdat att centralsmörjningen lade av. Kvällsskiftet märkte väl så småningom att något var på tok, men eftersom likströmmen var borta gick ingenting att manövrera, det gick inte att slå från någon brytare osv. Och saker började skära ihop och gå tungt, motorer brann men brytare kunde fortfarande inte lösa ut. Nån gång efter midnatt brann inkommande kabel till 6 kV-ställverket av och kabeländen inklusive stående ljusbåge föll ner i kabelkällaren. Så småningom lyckades man väcka en elektriker som kände till 130 kV-ställverket och vågade sig på att gå ut där för att slå från en brytare för hand.
Sen blev det ett långt stillestånd för den fabriken.

[skogsgurra]

Tack Torbjörn. En riktigt härlig historia om hur det kan bli när saker samverkar till det sämsta. Vi måste ha setts någon gång. På nåt bruk. Det här bruket ligger lite längre upp efter kusten. Och för ovanlighetens skull var det inte alls ett elektriskt problem.

Den cirka trettio år gamla pappersmaskinen hade gått riktigt bra. Ovanligt lite problem med den.

Men plötsligt började lagren i växlarna mellan motor och indrev haverera och eftersom jag sticker näsan i det mesta och hade gjort viss lycka tidigare på det bruket så ringde dom och krävde assistans.

Jodå, det fanns tydliga elektriska skador på primärdrevet och första hjulet. EDM utan tvekan.

Spänningen mellan motoraxeln såg bra ut, bättre än den gjort nånsin. Bara några volt toppspänning, tidigare hade vi sett upp till 4 - 5 V toppspänning och det brukar inte vara nåt problem. Och är det problem så brukar det vara i motorlagren. Men det här var ju inte riktigt klokt. Lägre spänning än tidigare - och problem med kuggflankerna. Vi mätte och vi mätte. Och funderade fram och tillbaka. Ingenting var ändrat. Det var alla på elavdelningen alldeles övertygade om.

För säkerhets skull frågade vi mekarna. Nä, det hade nog inte ändrats på nånting. Och alldeles ny olja hade man fyllt på i centralsmörjningen. Pinfärsk och av bästa kvalitet. Så, nä - i smörjningen kunde det inte ligga.

Men det var vårt enda spår. Så vi tittade på vad man hade hällt i systemet. Det dök upp namn som Omala och Dimala och en massa annat som vi på el inte förstod så mycket av. "Den där nya oljan kostar en del" sa mekchefen. "Så den kan vi nog utesluta". Jag fick några burkar med prover som jag tänkte kunde hjälpa vid fortsatta funderingar. Och åkte hem.

Det tar en full dag att åka mellan det bruket och pörtet och i brist på annat - hade bara en CD med Hofbräuhausmusik (Helga, die Trompettin) och när jag kommit igenom både Bayerische Defiliermarsch och Lili Marlene fem gånger var hjärnan alldeles rentvättad och jag längtade efter Dave Brubeck, Charlie Mingus och lite annan klassisk musik. Tror till och med att Snoddas - eller Rosen Kvick hade kunnat duga. Då förstår ni hur illa det var.

Men en rentvättad hjärna, heter det hjärntvätt? är ett kraftfullt vapen. Så jag började fundera över nåt som Sherlock Holmes hade sagt en gång: "När alla andra möjligheter är uteslutna så måste den återstående vara det som gäller". Klok kille, det där.

Vi hade ju uteslutit allt. Utom den möjligheten att syntetoljan, trots bättre temperaturindex och annat fint, ändå måste vara orsaken till problemen. Nu var jag nöjd.

Hemma i pörtet riggade jag ett lager och snurrade på det. Olastat. Genomslagsspänning över 25 V. Alldeles OK. Värmde jag så kröp spänningen ner mot 12 - 15 V. Fortfarande OK. Det var mineraloljan, det.

Syntetoljan såg också bra ut när lagret var kallt. Men när jag värmde så dök spänningen ner under fem V. Det var ju väldigt oväntat. Syntetolja skulle ju vara bättre? Bättre temperaturindex och sådär? Jag började läsa på. Temperaturindex har förstås bara med viskositeten att göra. Om genomslagsspänning i tunna smörjfilmer fanns inte ett ord. Men redan nu tyckte jag att vi hade fått upp ett spår. Så jag pratade med "The Friction Fighters" i Nynäshamn. Dom kunde rigga i sin trekulors testrigg så att det gick att mäta genomslagsspänning. Det krävdes bara en isolerring och den svarvade dom till på nolltid.

Det blev lite bilåka nu. Först till Nynäshamn där vi såg exakt samma sak igen. Och sedan upp till bruket i Bottenviken där vi gjorde om mätningarna. Det enda vi kunde göra var att sätta jordningsborstar på motoraxlarna så att spänningen åkte ner till nära noll volt. Att byta kubikmetrar olja i centralsmörjningen var nåt som mekarna inte ställde upp på. Och jordningsborstar var ju så mycket enklare.

Slutsats: Det som både motorer och växlar tidigare klarat galant gav problem när man körde syntetolja i centralsmörjningen. Motorerna, som hade mineralolja från början och fortfarande hade det, var det ingen fara med. Ingen har kunnat förklara vad som hände i syntetoljan.

Men Dennis Karlsson, som tyvärr gått bort i cancer, och jag pratade mycket om detta och Dennis, som tänkte fritt sa plötsligt: "Det måste vara spaghettieffekten!"
Hur då, undrade jag fånigt. Vi satt hemma hos Dennis och han slet fram en gammal svart stekpanna. Tog en spaghetti och bröt den i ganska långa bitar som han skakade ut så de fördelades jämnt i pannan.

"Kolla här" sa han "du ser ganska mycket svart gjutjärn mellan strånkarna. Jo, det kunde jag ju se. Och så bröt han stränkarna i mycket kortare bitar och skakade pannan igen. "Och nu ser du inte alls lika mycket svart gjutjärn!"

Ja, så var det. Men detta är så långt forskningen kommit inom detta område. Jag kanske inte har följt utvecklingen så noga. Men hittills har jag inte sett någon bättre förklaring. Är det någon på forumet som har senare rön att meddela?

[torbjorn_forsman]

Vanlig mineralolja - åtminstone om den är ren, torr och fri från tillsatser - är ju en mycket bra elektrisk isolator. Men syntetoljor är ju ett mycket vitt begrepp, och den som bara betraktar oljan ur smörjningssynpunkt bryr sig kanske inte alls om dess kemiska beskaffenhet - det spelar ingen roll om det är en silikonolja, esterolja, en syntetisk olja som efterliknar en mineralolja, eller något helt annat, bara den smörjer som den ska. Jag kan mycket väl tänka mig att oljor som är baserade på polära kolväten (alkoholer, glykoler, estrar mm) har mycket sämre elektrisk isolationsförmåga än man är van vid från mineraloljor. Det kanske räcker med en mycket liten tillsats av något sådant för att påverka isolationsegenskaperna kraftigt - samma lilla tillsats som kanske gör underverk ur smörjningssynpunkt!

[skogsgurra]

Nyttig synpunkt!

Man kanske skulle göra knasterprov på oljan

[skogsgurra]

Kom fram med era historier nu! Ni har ju råkat ut för en massa osannolika, lärorika eller varnande grejer. Det har alla.

Och det är ju genom misstagen man lär sig. Sägs det. Och fullärd blir man aldrig. En historia som jag vant mig vid så till den grad att jag inte ens kom ihåg den är det där med bron över Södertälje kanal. Jag har levt med den i en massa år. Fast det har lugnat ner sig på senare tid. Så här var det:

ASEA byggde det första lyftmaskineriets styrning i slutet av femtiotalet. Det var helelektriskt med tydliga inslag av militär teknik. Det var roterande omformare, likströmsmotorer och elgoner som lägesgivare. Bra teknik på den tiden.

Bron drevs av Vägverket och Sjöfartsverket i samverkan. Sjöfartsverket hade ansvaret men Vägverket stod för driften. Jag jobbade på ASEA i V-ås på den tiden och minns hur instruktionerna för så kallad "Nödsänkning" föreskrev att det skulle vara en ansvarig från Sjöfartsverket och en ansvarig från Vägverket närvarande. Till detta kom en samordnare och fyra man som skulle sköta det praktiska i maskinrummen. Två i norra och två i södra bropelaren. Det övades nödsänkning några gånger men någon riktig rutin på det hela fick man nog aldrig.

Bemanningen tunnades ur eftersom nödsänkning inte var något som kunde schemaläggas utan måste ske när bron fastnade i höjt läge och köerna på båda sidor växte sig milslånga. Så det var lite svårt att följa bemanningsföreskrifterna i akuta lägen.

Räknenissarna, som ser som sin främsta uppgift att få lite pengar kvar i slutet av kvartalet - och då kallar besparingarna för "vinst" - började titta på personalkostnaderna och till slut var det nog bara en brovakt plus hjälpkraft, kvar. Att genomföra en föreskriftsenlig nödsänkning under såna förhållanden var inte lätt. Om sanningen ska fram så var det alldeles omöjligt.

Underhållet och kunnandet om den med tiden åldrade utrustningen förföll också. Där kunde räknenissarna bokföra ytterligare en rationaliseringsvinst. Och så gick det som det gick - bron rasade genom att det sket sig i norra bropelaren så bron rasade ner där och smällen var så rejäl att den södra delen också åkte i backen.

Det blev till att leda trafiken genom Södertälje, över den gamla bron nere i stan. Och snabbt som attan få till ett nytt system. Det blev norska Siemens som fick uppdraget och nu var det två system, det röda och det blåa, som skulle utgöra reserver för varandra. Ungefär som man dubblerar viktiga pumpar och kör pumparna växelvis.

Det gick hyfsat bra. Nu var det modern teknik med encoders i stället för elgoner samt trefasmotorer och frekvensomriktare. Sånt som det fanns kunnande om.

Men sedan började det bli problem igen. Bron fastnade ofta i lyft läge och det förnämliga diagnossystemet kunde inte säga annat än att det stoppade på grund av att det inte kunde känna någon rörelse i norra delen av bron. Resten förblev en hemlighet.

Det hade förstås jobbats ganska intensivt med detta. Men det hade inte lett till något och till slut blev undertecknad inkoppad.

Vad gör man? En supermultimångkanalskrivare sattes upp och allt registrerades. Och plötsligt upphörde problemen. Det gick faktiskt väldigt bra. Väldigt länge. Registreringarna var glasklara. Och perfekta. Allt fungerade som det skulle.

Jag åkte över och lyckades samla ihop alla som varit inblandade. Det var då som en av grabbarna, han som kopplat in signalerna i norra bropelaren, sa att det nog var för att han hade stoppat in tampen till bromslyftaren när han ändå skulle ansluta skrivaren till just den signalen. Den hade "bara legat emot men var inte dragen".

Han var lite överraskad när han fick både applåder och en liten förebråelse för att han inte hade berättat det tidigare. "Vem som helst skulle väl ha dragit fast den?" tyckte han.

Man lär sig. Hela tiden.