Till saken hör ju också att switchade nätdelar blev mycket pålitligare och mer "idiotsäkra" när det började dyka upp "självgående" styrkretsar med inbyggda skyddsfunktioner, jämfört med de gamla tv-nätdelarna där funktionen byggde på att det stora effektsteget skulle självsvänga, och spänningsregleringen sköttes som regel på något mer eller mindre vågat och obegripligt men säkert genialt sätt, som gick ut på att lösa uppgiften med minsta möjliga antal komponenter.
Det var också bekymmer med plastfoliekondensatorer av dålig kvalitet som kunde få sporadiska avbrott, i synnerhet i apparater från tidigt 70-tal (de ljusgröna ERO-kondensatorerna med
gul gjutmassa i ändarna t ex). Bytte man inte den då switchtransistorn hade gått sönder i en Luxor "likkista" (kallades även "skorsten"), kunde man vara säker på att få backjobb inom en vecka. TV-verkstäder hade ju på den tiden sällan någon möjlighet att mäta kapacitans.