Ok, traktorn verkar vara körbar i alla fall. In med självbindaren i verkstaden. Leta reda på 36.753 stycken smörjnipplar (nästan, i alla fall...), samt en fettspruta för runda nipplar. Det knasiga är att många leder har fettnipplar, men långt ifrån alla. Bara för att ta ett exempel, klorna som packar bak halmen mot knytarverket har tre ledpunkter. En är fettsmord och de andra två får man smörja med oljekannan.
I vilket fall som, av alla fettnipplar var det bara en (!) som jag inte kunde få in fett i. Den satt illa till under en bräda bredvid knytarverkets utlösning. Troligen har den inte blivit smord de senaste 40 åren... Lyckas bl.a. med hjälp av kofot pressa isär och få så mycket plats att jag precis kunde skruva bort nippeln, rensa ut gammalt fett, samt med tunn
olja och nytt fett få liv i smörjpunkten igen.
De flesta bilder i det här inlägget är tagna bara för att jag skulle komma ihåg olika saker, bl.a. hur snöret var draget, så de är kanske inte så konstnärliga, men förhoppningsvis bättre än inga alls...
Från början drogs maskinen av hästar och hela mekaniken var driven av ett
hjul i marken. Har fått berättat för mig att man borde ha tre hästar att dra en självbindare, men många använde bara två. Då fick säkert pållarna slita ordentligt. Drivhjulet syns lite mitt i bilden nedan, stor plåttrumma med snedställda vinkeljärn mitt i bilden. Axeltappen med fyrkantsfäste och låsmöjlighet är för höjdinställnig av drivhjulet. Kraften från drivhjulet går via en kedja bakåt till en tvärgående
axel med klokoppling där kusken kunde koppla från drivningen. Men manöverhandtaget sitter ett par dm
under sitsen, samt bredvid och lite bakom. Snacka om bra arbetsmiljö...
Den tvärgående axeln går in i en vinkelväxel som
driver en längsgående axel där den röda remskivan sitter i änden. Från denna axel tas all kraft ut till huggarens alla funktioner. Bland annat den kedjan som ses delad på bilden nedan. Ska gå (om jag räknar rätt i minnet) runt sex olika
kugghjul. Men en rolig sak är att flera av dessa kugghjul (t.ex. det längst till vänster i bild) har
uttag för att sätta i samma vev som man höjer skördehjulen med. Ni ser det fyrkantiga hålet ocentrerat på kugghjulet. Detta gör att man, om man krokar av kedjan, kan handveva olika funktioner var för sig. Jag kunde alltså först få sakerna att röra sig, därefter koncentrera mig på att få knytaren att fungera, därefter få på dukarna och spänna upp dessa osv.
Denna maskin är moderniserad med kraftöverföringsdrift. Kraften kommer via en axel till den högra remskivan, men för att få maskinen att gå på rätt håll får man lägga remmen i en 8. Lagerbockarna som håller axeln sitter monterade med två bultar på vars en sida om ett plattjärn. Inte mycket till styrsel på detta, kan nog tippa lagerblocket 20 grader åt vardera håll.
Detta ändrar remskivans läge, både hur den spårar mot den andra och vilken vinkel den har mot den andra. Genom att skjuta lagerblocket längs med plattjärnet (höger - vänster i bild) så spänner man remmen.
Här ska halmen glida ner åt höger. Den främsta och den bortersta klon i bild packar halmen åt höger. Nålen som knyter negen är i mitten. Armen längst till vänster är utlösningsmekaniken till knytarverk och utmatning. Bakom kameran finns ett klappeverk som ska klappa halmen så negen blir slät i botten.
Vad är då detta? Jo, det är årets neg-dummy. En bit PEM-slang fick agera halm-simulant när jag skulle få knytarverket att fungera. Detta är den första korrekta knuten jag fick fram!
Iofs så fick jag rotera knytarverket mycket försiktigt en liten bit, peta på knuten med en
skruvmejsel, rotera lite till, peta lite mer osv för att få knuten att släppa gåsnäbben, men ändå...