...oj...
Vilken attityd från familjen...
Den 5 åriga tösen har alltså lägre värde än den omplacerade problem hunden... Snacka om prioritering!...
Min yngsta syster höggs av sin bästa lekkamrats föräldrars schäfer. Syrran var 4 (1970) när det inträffade. Jycken rörde aldrig mig, men var aggressiv mot allt vad kvinnor var...
Far höggs av en schäfer som var "bundis" med mig - jycken feltolkade en händelse; far hade ett fång sly, vände sig om o råkade vifta för nära mig med "kvistarna"... jo... det var en pensionerad ("omplacerad") polis jycke...
Det -finns- skäl till varför hundar skall hållas i hundgård (ss man gör i ex., Frankrike)...
Hunden är inte, och kommer -aldrig- att bli en familjemedlem! Hunddjuren är flock-djur! De kommer hela tiden att försöka avancera i hierarkin...för dem är "familjen" dess -flock- !
Hundar som är helt uppvuxna hos människor vet sin plats på ett helt annat sätt än di där omplaceringarna...
Tillskillnad från de kraftfulla kommentarer som lämnats om hundens framtidsutsikter, så slår jag gärna ett slag för att det är beklagligt att man inte får idka skyddsjakt på hussar o mattar!...
En hund gör normalt sett som den blir tillåten att göra av "den som bestämmer". Vet den sin plats, så händer inget så länge den som bestämmer är närvarande och har -koll-.
Mitt lilla exempel på detta är en grannfrus Jack Russel. Den var glöfsig, kaxig, störig, osv (tik dessutom!). Drog omkull matte minst 3ggr, med betydande konsekvenser för matte... (matte var då +85)... så hade en grannfru tillsynen och också blev kulldragen, med en överarmsfraktur som resultat... Så, jo, gissa, vem som fick träda in som "hundvallare"... jycken skulle hem, grannfrun satte jag i taxit till plåsterkåket (i det läget, kliniskt snabbdiagnos; PBD: spricka i överarmen under ledhuvudet; möjlig fraktur.
Tog mig 300m. Sedan gick jycken 50cm till höger om mig, i min takt, med löst hängande koppel. Allt jag gjort var att vara klar, tydlig, bestämd, icke eftergivligt; när hunden fattade "kraven", som den fann rimliga, då upphörde utmanandet. (och jo ja... hunden var ju redan innan "tokig i mig", så visst kanske det spelade lite roll).
Jag är uppvuxen med, Dobberman, Boxer, Jämthund, Gråhund, Schäfer. Bondkatter.
Djur är -alltid- djur!
Att få ett djurs förtroende är en ynnest man skall vara rädd om!
Små barn + djur som inte är vana vid dem = NO NO!!!
Minns ni alla problem som uppstod på 70:talet när katten skulle vara var mans egendom?... Allt ögon som klöstes sönder, både på vuxna och barn...
Djur, precis som homini erecti idioti... har olika personligheter. De har mycket av samma sorts hjärnfunktioner som vi har, inkl de hjärnskador som vi kan få ss PTSD, depression, manodepressivitet, och inte minst... psykopatiska drag av olika nivå... vi har en katt på gatan som lider av Egentlig Djup Depression och är -dessutom- en "manipulationsmästare" och grov mobbare (= psykopat). O di dumma dj.* 2-benta djuren -faller- för dess "smilande" "charm"... ett riktigt dj.* rötägg är vad den är; samtidigt... vad kan man vänta sig när husse och matte, samt deras 2 produktioner (1st han och 1st hon) är som de är... katten (djuren) speglar husse och matte utåt...
Summering:
- beklagar läget, men den delen av din släkt, blev "ett minne blott".
Det är en oreparerbar skada. Tösen är ärrad för livet (psykologiskt) fysiskt har hon ett/fler ärr som kräver plastikkirurgi för att "trolla bort". Det är hundägarens sak att hjälpa tösen, resten av hennes liv, och att stå för de kostnader som skadorna innebär... o det har tydligen hundägaren för avsikt att göra frivilligt...(spydig ironisk kommentar).
Att ta till polisen... far gjorde det... jag -var- vittne, men de -vägrade- ta mitt vittnesmål...
Domstolar dömer "på fel sätt" - ngr kr's skadestånd = slag i ansiktet!
Min yngsta syster kom aldrig över attacken från schäfern... hon är än rädd för större hundar... oavsett om de är kopplade eller inte... Fram till tonåren drabbades hon av panik/panik ångest i närheten av hundar så fort de visade minsta intresse åt hennes håll, 10-20-50-Xm bort, kvittade.
Din dotter får anses ha svåra djupa psykologiska ärr. OM du kan hitta en -riktigt- seriös och skicklig barnpsykolog, så råder jag dig att ta henne dit för hjälp. Ärren... inte bra, men de kan vänta till tonåren när hon själv kan fatta eget informerat beslut. (alla ingrepp: man vet vad man har, men inte vad man får! Operativa ingrepp är långt ifrån ofarliga, även om de absolut flesta slutar mycket bra).